Predikan 25 maj 2014 i Grevie kyrka.
Varför ska vi be?
Så som dagens evangelium slutar verkar det nästan onödigt? Gud vet redan allt, innan det ens är sagt?
Ändå gör vi det. Även den vi minst tror skulle göra det, någon gång, med händerna knäppta under täcket när ingen ser det, eller bara den där ohörbara sucken; ”Gode Gud …”.
Om jag hade gjort en handuppräckning här i kyrkan med frågan ”Har du bett någon gång?”, vet jag att jag skulle se väldigt många händer.
Vi gör ingen handuppräckning.
Men jag har en fråga till. ”Vet du om ett tillfälle när du fick svar på din bön?” Om vi tänkte efter, särskilt med lite tidsperspektiv, tror jag fortfarande jag skulle se många händer.
Men då finns ju en följdfråga: ”Var det någon gång du inte fick svar?”
Det är här kruxet är med bönen.
Varför blir bara vissa böner besvarade? Betyder det att det finns BRA böner och DÅLIGA böner? Den gammaltestamentliga texten om kung Salomo handlar i viss mån om det, Gud berömmer honom för att han ber en så bra bön. Men samtidigt säger texten att Gud skulle ha besvarat den även om han bett om något annat.
Betyder det då att Gud har vissa favoriter som han gillar, medan andra får gå utan? Som en förälder med gullegrisar?
Det här är frågor som jag vill ta med mig i dagens predikan.
Jag vill börja med att återvända till den allra första gången jag bad så konkret att jag visste om det blev ett svar eller inte.
Jag är 19 år och precis i skarven när jag väldigt gärna vill tro att Gud finns, samtidigt är så uppfylld av frågor att jag vacklar i ständiga tvivel.
Jag går ett gymnasium i Blekinge och är bjuden till en gudstjänst i en annan stad, men kommunikationerna är dåliga, så jag skulle aldrig hinna dit i tid. Med så dåliga kommunikationer har vi som är resande vant oss vid att försöka hitta samåkning och även lifta – men aldrig ensam, alltid 2-3 tillsammans. Men jag bestämmer mig för att testa Gud.
Jag går ner och ställer mig ensam vid den vägen som leder mot järnvägsstationen och ber: ”Gud, om du finns och du vill att jag ska komma till den där gudstjänsten får du göra så att någon stannar!”
Är det här en bra bön?
Om ni vore Gud, vad skulle ni tycka? ”Åh, vilken klok och förståndig liten 19-åring …!” Knappast. Även om det är tidigt på eftermiddagen och ett samhällsklimat som är tryggare än idag, så är det en handling jag idag bara kan tycka var oerhört dumdristig.
Den får mig också att tänka på en text vi läste under fastan. Jesus förs ut i öknens frestelser; ”Om du är Guds son, så gör så att stenarna blir bröd … om du är Guds son så ställ dig högst upp på muren och hoppa så att Gud måste rädda dig …” Och hur Jesus med lugn i sin stämma svarar: ”Du ska inte sätta Herren din Gud på prov”.
Just det gör jag.
Jag sätter Gud på prov, och ställer mig vid den så dags glest trafikerade vägen.
En bil passerar.
Lite senare kommer nästa bil som stannar. Redan den andra bilen.
Vid förarsätet ser jag en pålitlig man i 30-årsåldern som frågar mig vart jag ska. Själv ska han ingen särskild stans. Han är sjukskriven och har smärtor i benet, så han är bara ute och kör för att ha någonting att göra som får honom att glömma smärtan. Jag berättar vart jag ska och han skjutsar mig de två milen fram till järnvägsstationen innan han kör hem igen.
Jag är nästan skakis.
Allt var så osannolikt. Som en ängel som hade dykt upp för att skjutsa mig. Gud svarade på min oförståndiga bön.
Men jag minns också hur jag sedan satt på tåget och tänkte: ”Det bevisar ingenting, det kan ha varit en märklig slump.” Det är först när jag senare stiger in i gudstjänsten, när jag hör ungdomarna sjunga, när jag ser deras tro komma till uttryck som jag vet att Gud finns. Det kan jag inte förklara bort som en märklig slump därför att det träffar mig mycket djupare.
Detta för mig tillbaka till dagens texter om bön. De som alla tre säger att bön är något mycket tryggare och glädjefullare än ett vacklande mellan att Gud finns och älskar mig om jag får svar, men om jag inte får svar vet jag inte om Gud finns eller älskar mig.
Det är texter där Guds existens står över allt annat. Guds kärlek är redan bevisad i att Jesus har gett sitt liv för oss, uppstått för oss, öppnat sin famn för oss.
Där Gud säger ”Be om vad du vill”.
Du behöver inte tänka om det är en bra bön eller en dålig bön, be om vad ditt hjärta vill. Och där romarbrevet säger att Anden inom oss hjälper oss att veta vad vårt hjärta vill. Anden stödjer oss i vår bön.
Och där Jesus i evangeliet säger att vi inte behöver bekymra oss om hur vi lyckas formulera oss. Vi behöver inte ropa för att Gud ska lyssna, vi behöver inte ens säga bönen högt.
Vi kan vila i att Gud redan vet, Gud är redan där, innan vi ens har sagt något. Men vi ber ändå som ett uttryck för den tro som redan finns, om än så här liten, men som, med Andens hjälp, växer under bönen. Om vi inte finner ord kan vi använda ett radband, en frälsarkrans som denna, där olika pärlor får uttrycka vår bön, eller tända ett ordlöst ljus.
Eller som vi snart ska göra, gå fram till altaret och ta emot bröd och vin.
Göra det till en bön och en överlåtelse, en förbön för varandra.