Jag vet inte riktigt vem du är
men jag tänker mig en tidig soluppgång
som både lyfter mig och bär.
Jag vet inte riktigt vem du är
men jag tänker mig en skapelsekonstnär
som både älskar mig och lär.
Du Gud av universum,
du finns i detta rum,
du finns i detta rum.
Att försöka tänka sig en Skapare den här tiden när sommaren står i sin högtid är inte svårt. Överallt finner vi spåren. Vi böjer oss ner och betraktar minsta lilla strå, hur det sträcker sina rötter ner i jorden och av sig själv dricker det vatten som är allt livs källa, hur det är färgat av det gröna klorofyll som bara genom att vända sig mot himlen kan hämta sin livskraft direkt av den sol som är källan till allt livs ljus.
Redan här kan vi ana en Intelligens som vävs i en sammanhängande väv genom allt liv. Var för sig i förunderliga konstruktioner som vi många gånger inte ens kan förklara.
Hur de har uppstått. Hur livet kan föröka sig, överleva och återvända efter de mest ödeläggande katastrofer.
En förunderlig Kraft i det som samtidigt bärs av något så skört som andetag. Som växer i Skönheten, vänder sig till den och omfamnas i en annan sorts sårbarhet och styrka som vi kallar Kärlek. En källa lika grundläggande som vattnet och solen.
Intelligensen. Kraften. Skönheten. Kärleken.
Vi uppfattar spåren och frågar ”Vem?”
”Vem är du som finns bakom allt detta?”
Tanken bär oss till en strand där vi framför oss kan se den horisont som vittnar om en närmast ändlös ocean, där vågorna ibland lyfter sig många meter i otämjd, förkrossande kraft, men som när den ligger stilla tar emot oss med en lika mäktig vila. Som en svan flyter stilla över en blank yta av väldighet. Ovanför oss en ännu större gränslöshet som blir särskilt synlig när natthimlen öppnar sig mot stjärnor, efter stjärnor, efter stjärnor. Den himmel vars slut vi ännu inte funnit och aldrig kommer att nå.
Vi anar en Storhet, en Evighet bortom det synliga.
Men vi ser inget ansikte.
Vi får inget svar på ”Vem?”.
Intelligensen, Kraften och Kärleken har inget namn.
Där vi nu sitter, innanför kyrkmurar av århundraden, kan vi lyfta blicken och se ett kors. En bild av en lidande frälsare. Vi blir stilla en stund och låter ögonen vila i den bilden.
När vi frågar vårt ”Vem?” kommer orden till oss:
” … i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt … allt är skapat genom honom och till honom.” (Kol 1:16)
Vi får ett ansikte, vi får ett namn: Jesus.
Den levande Gudens son.
Och vi frågar ”Men varför hänger du så? Om du äger den väldighet som skapat allt, varför kommer du inte med makt?”
Rösten som talar är Kärleken.
”Vem skulle annars kunna bära hela skapelsens smärta och känna den i sitt innersta? Vem skulle orka ta på sina axlar sorgen över det förlorade? Vem skulle kunna älska så starkt att försoningen innesluter allt skapat? Vem skulle kunna vända död till liv?”
Vi ser ett ansikte.
Vi får ett namn: Jesus.
Vi förstår vem.
Vi tar emot det bröd han vill mätta oss med, det vin som släcker hjärtats törst och ber:
Du är gränslös.
Du är nära.
Du är ljus
och jag är din.
Amen.