En del vet redan när de plitar sina första bokstäver att de kommer att bli författare. Kanske jag gjorde det, då, när jag satt vid det stora bordet mitt emot pappa, med alla sina böcker och papper utbredda, forskande bland orden och språken, med en outsinlig lust. Brev efter brev, artikel efter artikel. Lilla 4-åriga Åsa koncentrerade sig hårt för att forma samma skrifter som han, om det så var kinesiska tecken. Men jag insåg tidigt att den yrkesmässiga förebilden var mamma, som närmast ensam försörjde oss och hade ett ”riktigt” yrke som gymnastikdirektör, 60-talets benämning för GCI-utbildade idrottslärare.
Nästan 40 år hann gå innan jag vågade kalla mig författare, och erkänna, att från pappas Västerbottniska fjällblod kom inte bara den oemotståndliga lusten till språket och orden, utan också en rikedom av berättelser, inte minst farmor Blomsterlottas och hennes svärfar Josef Berglunds, nybyggarhjälten i Ammarnäs karga fjälltrakt. Läs mer om Blomsterhem
En annan avgörande händelse var då jag i slutet av tonåren hamnade i en kyrka under 80-talets början, just då man provade den kommande nya psalmboken (färdig 1986). En av dessa psalmer träffade mig så starkt att jag för första gången i mitt nästan vuxna liv visste att Gud fanns, och att OM jag hade en kallelse till tjänst i kyrkan måste den handla om psalmer.
Detta tog drygt 20 år … innan jag fick lyckan att samarbeta med Stefan Jämtbäck i psalmer för hela kyrkoåret (Och himlen rör vid jorden) och i samma veva fick ta del av Anders Frostenson-stiftelsens psalmskola. In i nutid är psalmer fortfarande det jag ser som skrivandets absoluta guldkant, nästan ofattbart att få lov att ägna sig åt. Se mer på Psalm 2020+ och Sånger.
Åren däremellan var den autodidakta skolningen.
Som barn- och ungdomsledare i den lilla pingstkyrkan i Sösdala, lärde jag mig hur berättelser blir levande och åskådliga, och började skapa enkla musikaler.
Som lärarvikarie under lärarbristens år i slutet av 80-talet, främst på högstadiet inom naturvetenskap, övade jag mig i att bygga upp pedagogiska framställningar med visuella hjälpmedel.
Den dramatiska skolningen kom inom Kreativ Mission. En träning utan ord, så att jag lärde mig vikten av att finna rätt musik, dramats uppbyggnad mot sin peak, det uttryck som inte bara var en mask i ansiktet utan hade sin källa långt djupare. Annars kanske vi underhöll, men ingen blev berörd. Den internationella, ekumeniska prägeln gav också värdefulla erfarenheter.
I dessa tre vilar scenvanan och glädjen i att föreläsa.
Den starka livskris som förlöste skrivådran ur sitt undvikande, var det barn som vände upp och ner på allt jag föreställt mig om mig själv, Gud och tillvaron i allmänhet. Tillbliven som närmaste ett mirakel efter lång barnlöshet, och med sin extra kromosom i varje cell av sin späda kropp, lagd i min famn. Först var jag skräckslagen, sedan omvänd.
Jag MÅSTE skriva.
Bron var bränd, det gick inte att sluta. Se mer om böcker.
Barnet som omvändande faktum, och nådens erfarenhet har gjort att Martin Lönnebo och den Frälsarkrans han skapat blivit min viktigaste nutida förebild. Så väcktes också mitt intresse för Maria och hennes roll som Jesu mor.
Efter många krokar och rörelser i livet som inkluderat Stockholm, huvudstaden med all sin puls och täthet av människor, har jag återvänt till Bjärehalvön i Skåne, där potatisen mognar tidigt på våren, bokskogarna klättrar uppför Hallandsåsen och havet gör utsikten blå. Här arbetar jag också halvtid som diakonisassistent i Förslöv-Grevie församling.
Började skriva som Bryhagen, men 2007 gifte jag mig till mitt nuvarande namn Hagberg. Två barn, två bonusbarn, och alla är de pojkar. Livet i ett nötskal.
Åsa Hagberg