Det är så otroligt lockande när en lögn avslöjar sig. Att avlägsna sig från den så långt som möjligt. Att hävda sin egen sanning genom att vara dess absoluta motpol! Ja, utropstecknet behövs, för ju mer emfas, ju bättre, sannare och godare!
Så avslöjar verkligheten något annat.
Sanningen är inte lögnens motsats.
Lögnen är bara avsaknaden av sanning.
Jag tänker inte ta upp några konkreta exempel. Avsikten är inte att peka ut en särskild företeelse, men det är lätt att se hur pendeln har svängt genom historien. Sträng kontroll ersätts med gränslös frihet … på väg mot anarki. Rigid moral blir orgier av normlöshet. Allas lika värde blir en version av allas lika ovärde enligt Jantelagen.
Det är därför jag dras så starkt till Frälsarkransen, skapad av Martin Lönnebo. Äntligen ett redskap som ger oss en annan väg att förstå och lära känna sanningens rikedom. Det handlar inte om att ställa upp motpoler, eller breda ut sig i alla riktningar så att allt ska vara lika sant, beroende på vem man frågar.
Den arbetar med höjden och djupet.
Det börjar redan i Gudspärlan. Gud är både gränslöst mycket mäktigare och mer än vad någon av oss någonsin kan räkna ut eller omfatta, och så mänskligt nära att vi nyss har kunnat fira födelsen av Gudabarnet. I allt, ljus, rent och klart. Inga skuggiga partier där halvsanningar kan gömma sig tillsammans med vita lögner. Ljus, bara ljus.
Ljuset som är Trettondedagens Uppenbarelse.
Detta paradoxala både-ock, Allsmäktig och maktlös, Evig och född i tiden … som bara går att förstå när Gudsljuset lyser. Som en bild och erfarenhet av tro.
Tystnadspärlorna ger tid att supa in. Fördjupas.
Begrunda som Maria.
Så kommer de parvis.
Jagpärlans fokus på det egna, unika jaget, som sedan får landa i Doppärlans himmelrika gemenskap. Ökenpärlans fokus på att uthärda, tåla, hålla fast, lära tacksamhetens gåva i nöden – som leder in i den avlastande, befriande Bekymmerslöshetspärlan.
Kärlekspärlan som fyller på det som Offerpärlan kan ge vidare.
Hemligheterna som kan rymma både den enskilt nära bönen och hela Skapelsens rop.
Sedan den djupa natten, det avgrundsmörka, meningslösa … om inte hoppet fanns bakom mörkrets ridå, som när den dras undan öppnar Uppståndelsens pärla.
I allt detta finns Gud, gränslös, nära och ljus.
Mitt liv i det stora djupet.
Sanningen begränsas i bredd, den ibland knivseggstunna linje, där det är möjligt att omfatta både-ock, men är oändlig i höjd och djup. Aldrig platt eller oreflekterat självklar. Men alltid ljus, bara ljus.
När mörkret blir djupnande natt
ger stjärnan sitt ljus över världen,
de visa som tolkat dess sken
får ledning och mål för färden.
(ur Där himmelens stjärna glänser)
Åsa Hagberg