Science Fiction filmer, med möten av varelser från andra världar, rymmer så gott som alltid en reva i tiden. De stora avstånden omöjliggör all annan form av närkontakt. I filmen skapas visuella, oftast cirkulära portar, som sällan öppnas i vanlig mening, utan de blir alltmer genomskinliga, och man liksom … sugs in … och kastas ut i en annan tid, en annan plats.
Jag har en sådan tidsreva.
Den är knappast världsomvälvande, eller ens märkbar för resten av mänskligheten. Som med filmerna ovan, kan jag heller inte lova att det är mer än en fantasibild, då den bara dök upp i mitt inre. Men fantasi brukar vara medveten, ett aktivt sökande, letande tills porten öppnas och jag dras in i det rum där bilder börjar leva. Är det inte bara vad författare gör hela tiden?
Den gången överrumplades jag.
Jag stod, eller snarare låg hopkrupen, i ett av livets starkaste ögonblick. I min hand fanns beviset på att ett nytt liv fått fäste i min kropp, som en blomma i öknen, det – i åtta långa år av 96 besvikelselånga månader – av läkare bekräftat ofruktsamma moderlivet. Att ens ta in erfarenheten var en kamp, våga hoppas trots att jag lovat mig själv att inte inbilla mig något. Först när motståndet brast, öppnade sig också revan i tiden. Inte helt, bara så att den blev genomskinlig nog för att jag skulle se Maria, just efter hennes än mer omtumlande troserfarenhet. Hennes bejakande av undret skulle stråla ut som en stjärna, så att en stråle den dagen skulle träffa mig.
Hon såg inte mig, kom inte till mig.
Jag var bara en åskådare, som såg hennes ansikte i profil, just när hon rest sig igen. Beredd.
Den stjärnstrålen skulle jag behöva åtta månader senare.
I min sönderlängtade famn fanns det något för tidigt födda lilla livet, vars ögon var lite snedare än mina och vars muskulatur kring munnen gav antydningar om att inte riktigt få till koordinationen, så som vanliga barn. Sådant, som jag ur flera aspekter av vår världs tänkesätt om friskhet och lycka, helst skulle ha fått veta innan han var född så att jag hade kunnat …
Älskade barn.
Eller …?
När tidsrevan nu återvände var Marias barn redan vuxet, den stund då han ställde fram ett annat särskilt litet barn, efter att lärjungarna hade bråkat om vem av dem som var störst, hur Jesus gav detta barn som exempel på var man finner vad som är störst i Guds rike, och några glödande minuter senare, med armen beskyddande kring barnet under sitt ve över dem som föraktar eller gör illa mot sådana barn, beskrev hur deras änglar alltid är inför Guds ansikte.
Ja, stjärnstrålen träffade barnet i min famn, och spillde sedan över på mig.
Tårarna sprutade.
Allt föll på plats.
Det är denna tidsreva som för mig, för evigt förenar Marie Bebådelsedag med Rocka-sockorna-dagen, den senare med särskild uppmärksamhet till alla dem som föds med Downs syndrom, eller liknande unika egenskaper. I den inkarnation, när Gud själv gör sig så liten, att minsta lilla människoliv kan identifieras i Gud, i Jesus förkroppsligad, som ett barn i Marias famn – där vilar det värde som är så stort att vi aldrig kommer att kunna mäta det.
Aldrig kommer att kunna, eller behöva, förtjäna det.
Jag har bara kunnat göra som Maria, ta det till mitt hjärta och begrunda det.
Lyssna till Bara änglarna
Åsa Hagberg