Frukt(ans)värt

Det är fruktansvärt ibland att ta in nyheter.
Att läsa om hur den som går in för att skydda och ge rätt, blir brutalt skjuten i sin tjänst.
Det är knappast fruktansvärt att på nästa sida i tidningen läsa om den eventuella möjligheten att ännu en gång få utöva vår demokratiska rätt att välja vem vi helst ser leda vårt land. Däremot kan en del av spelet bakom, upplevas fruktansvärt. Hur sanningar kan byta fot och ändra skepnad, hur baktaleri och smutskastning används så frekvent att vi antingen låter oss övertygas, eller blir faktaresistenta och inte uppfattar den sanning vi borde få se.

Längtan blir stor efter något annat.
Strävan efter den frukt som är ans-värd. Där det skrytsamma, svepande, förledande, självgoda rensas bort så att vi kan välja i sanning och ärlighet.
Det stundande Kyrkovalet (19/9) har jag tidigare år bitvis upplevt lika plågsamt, främst det som utspelas i (sociala) media på riksplanet.
Vi skulle ju veta var den ans-värda frukten finns.
I Galaterbrevet finns den underbart beskriven.

”Men Andens frukter är kärlek, glädje, frid …”

Bara de första tre gör att man kan stanna i läsningen, redan mättad av allt detta goda. Men även det följande innehållet av godhet, vänlighet, trofasthet och ödmjukhet är så välsmakande frukter att de mer sträva tålamod och självbehärskning ändå går att svälja i en kompott som är så ljuvlig.
Detta är möjligt, i frihetens lag – kärlekens lag, den vi väljer, utan tvingande krav. Den föds, inifrån.

Men vad är det vi väljer bort?
Den listan är långt mer okänd. Jag erkänner, den har nästan helt gått under min radar.
Inledningen prickar just sådant som känns igen från förra seklets ”syndakatalog”.
Otukt, orenhet, liderlighet … Var och en som kan ha upplevt något av utpekandet, det hårda dömandet, lyssnat till samtalen om eventuella uteslutningar av församlingsmedlemmar för att … hrm … kan bara rysa inför kyligheten och snabbt låta blicken glida förbi.
Som om det inte är samma författare, som om Paulus, som sedan beskriver Andens frukter, här visar en helt annan sida, och återgår att vara den nitiske Herrens tjänare som med svärdet i hand gått in i de tidigaste församlingarna för att driva ut alla förtappade från Lagens bokstav. Som om han inte själv träffats av Ljuset, och förändrats så bottendjupt, att nåden blev hans viktigaste uppdrag, det enda som verkligen betydde någonting.

Jag kan snarare se att han avser det som även vi idag menar inte hör hemma i Guds rike, ännu mindre om det har skett innanför murar av heliga rum, men tystats ner. Övergrepp i det fördolda, eller övergrepp i självutlevelsens namn, ett rus där den andre är ett medel att utnyttja, och där, så gott som alltid, den utsatte blir den som bär skammen och skulden medan förövaren drar sig undan.

Inte heller ordseriens avslutande dryckenskap som i kombination med utsvävningar lägger ansvarsbollen i knäet hos maskrosbarn som får ta hand sin förälder, skydda och vara den vuxne, trots att man inte får något för det, mer än blandningen av hot och självömkan, kan ses som gudomlig.
Kärleken väljer en annan väg, en annan frukt.
Nåden gör det möjligt.

Mellan början och slutet finns ett långt tyngre block av ord, som handlar om något helt annat, och som verkar ha varit brevets viktigaste ärende – hur maktens berusning väcker det sämsta i oss: strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp.
Ja, det fanns stridigheter redan i Galatien, och vi är inte annorlunda idag.
Det är mänskligt att vilja vinna en strid, att börja tänka att för den ”goda sakens skull” kan vi kosta på oss fula knep, intriger utformade bakom lyckta dörrar. Alla gör det. Det ingår i spelet. Att inte fördra, inte tåla den andre, innan vi ens har lyssnat.

Guds vishet är större än så.
Ja, det finns tillfällen när vi med kärleken som drivkraft ska stå för sanningen.
Men låt oss välja den ans-värda frukten. Låt oss göra det detta val.
Låta Gud göra sitt verk i oss.
Nåden gör det möjligt.

”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.”
(Gal 5:22-23)

Kärlek, glädje, frid, tålamodets tid,
allt vi önskar se, kan redan börja ske.
Vänlighet som rör allt vi ger och gör,
allt vi vill och kan, som gör vår godhet sann.

Livets Ande, låt oss bära frukt av sådant slag,
mognande, där du är nära, i Guds kärleks lag.

Hjärtats trofasthet, född i ödmjukhet,
kraft att lägga band på vredens hårda hand.
Gud, låt undret ske, du som önskar se,
frukter på det träd vi finner längs din väg.

Livets Ande, låt oss bära frukt av sådant slag,
mognande, där du är nära, i Guds kärleks lag.

Åsa Hagberg