Ingick som insändare i Kyrkans Tidning 4 nov 2021
Som själv en frukt av den Psalmboksförnyelse som pågick under 80-talets början, då en enda av dessa nytillkommande psalmer var nog för att ge mitt unga liv en ny inriktning, kan jag inte annat än välkomna det psalmarbete som nu påbörjas. Vi vet också hur det kommer att pröva vår kyrka i tro, samhörighet, identitet och gudstjänstliv. Samtidigt som nya psalmer börjar strömma in, ska direktiven formuleras. Vad är det då vi söker? Vi når till samma frågor som präglat alla tiders psalmarbete: hur definierar vi (idag) psalmen, vad ska den innehålla, och hur ska språket/musiken vara?
Psalmbokspsalmen känns främst igen utifrån sin primära uppgift; en församlingssång under gudstjänst och förrättning, som ett sjunget uttryck för kyrkans tro och lära. Anders Frostensons ord inför måltiden i SvPs 396; ”ett stråk av himmel och en doft av jord”, är för mig också en poetisk definition av psalmen. Här finns den, i den underbara mötesplats där ett stråk av himmel rör jorden, blir till sång på våra läppar.
Vid altaret är psalmens funktion lätt att se, men detta stråk av himmel når också livet utanför. Bildligt ser jag det som ett skyltfönster vid en mörk vintergata. Blicken dras till fönstret, överpyntat av glitter och frejdiga tomtar inför den annalkande julen, tills den existentiella hungern slutligen upptäcker – längst ner i hörnet, nästan dolt bakom allt annat – en liten krubba där Jesus ligger nyfödd i halmen. Ett stråk av himmel, i en värld där Jesus inte är i centrum, liksom födelsen en gång skedde utanför huvudstaden, utanför det lilla Betlehem, bara uppmärksammad av några få, trots att himlen var fylld av änglasång, medan skattskrivningens alla släktkalas skuggades av oro över en våldsam värld. Bara ett litet stråk av himmel, men som når oss så att vi i nästa psalm vill röra oss mot den plats där Himmelriket är nära.
Samma stråk kan finna oss även på den mörka gatan, när en stjärna bryter igenom. Men tas detta bort helt, blir det svårt att kalla sången en psalm. Kanske ändå en mycket bra sång för att lyfta existensen frågor. En sång som vi redan har all möjlighet att sjunga i gudstjänsten som solo, körsång, eller på annat sätt. Allt måste inte finnas i psalmboken.
Nästa fråga rör innehållet mer specifikt. I nuvarande revisions förstudie av Henrik Tobin efterfrågas, förutom nyare psalmer för ex. dop, vigsel och begravning, också psalmer för ” … i någon mening eftersatta grupper … nya områden och erfarenheter …”. Önskemål som dessa framspringer ur det goda önskemålet om identifikation, men leder också till känsliga urval. Vad behöver benämnas, och vad kan vi (fortfarande) utelämna? Är det senare i så fall mindre värt?
Vid inventering av befintliga psalmer framträder hur de mest populära psalmerna är de som avstår från att bli för precisa, men ändå ger djupgående identifikation. En sådan är Elis Malmeströms Gud för dig är allting klart (SvPs 217), skriven efter hustruns död, men med trösterika ord som var och en i den sjungande församlingen kan tolka in sin livsberättelse i. På samma sätt är Ylva Eggehorns Var inte rädd (SvPs 256), skriven efter ett möte med en judisk flyktingfamilj, men vars poetiska bildspråk gett tröst vid många begravningar, liksom tsunamin 2004. April 2017 arbetade jag med en text till bönen vid ljusbärarens lågor, inledd ”Det finns nattsvarta dagar, det finns solsläckta krön där vi trevar bland skuggor med en borttappad bön …” utan att ha en aning om hur en skenande lastbil på Drottninggatan strax därpå skulle ge orden en smärtsam nutidserfarenhet.
Smalare psalmer skulle kunna hitta sin plats vid mindre andakter/enskild bön, men även där visar det sig att vi först väljer dem vi känner igen.
Så till frågan om språket, varje revisions önskade förnyelse, men där förstudien belyser hur detta efterfrågas allt tätare, med ”kortare `halveringstid´ av psalmernas livslängd”. Frågan är hur önskvärt detta är? Om inte, i en värld där utveckling och förändring sker i en alltmer skenande takt, att Kyrkan – likaväl som följa med i tiden – kommer att behöva stå för det som är beständigt, som en oas av evighet? Likaväl som att kunna uttrycka de ord som passerar i det mänskligt korta nuet, kunna lotsa oss in i Ordet, det oslitliga Gudsmötet?
Jag vill återvända till Frostenson, som gav uttryck för hur en psalm är född och inte skapad(1). Det vi skapar kan vi planera och styra upp för att avskilja de vackraste, coolaste, trendigaste … orden, lika sköna som ”människors och änglars språk” men likväl ihåliga som ”klingande malm” om de aldrig berörts av det stråk av himmel som är Gudomlig kärlek. Det födda är den Levandes Röst, det tilltal vi finner av att lyssna. (2)Vi kan lita på Anden. Gudsrösten är aldrig otidsenlig, aldrig föråldrad, alltid NU. Ordet är.
Som poet och psalmsångare vill jag vända mig till det Kyrkomöte som har det viktiga uppdraget att formulera direktiven. Ja, nutida språk är en bra målsättning, likaså en ambition om inklusivitet, men ingen av dessa räcker som garant för kvalitet och användbarhet i längden. Hellre skulle jag önska, liksom Frostenson på sin tid, att vi efterfrågar ett levande språk som kan ge uttryck åt Guds tilltal, åt kyrkans gemenskap och tro i nutid. Där kommer ett stråk av himmel att röra oss, så att vi känner igen oss. Där arbetar psalmisten, lyssnar efter Rösten, ber att något ska födas.
Du är den som färdas genom tiden,
leder oss till kärleken och friden.
O, Gud, låt oss se din frälsning.
LYSSNA till Gud, låt oss se din frälsning
Åsa Hagberg
Författare & psalmist
Förslöv
(1) Wigorts Yngvesson, Susanne, 2019, Psalmernas sjungna teologier sid 14, Stockholm: Verbum – Frostenson är här uttolkad av PO Nisser.
(2) Ekström Alva, 2010, Och ingen utanför sid 26, Skellefteå: Artos & Norma