Om Gud skulle vandra på jorden

Ett verk vars upprinnelse var en önskan att i en radiogudstjänst uruppföra en uppföljare till ”Förklädd Gud” – så som denna, en gång, uruppfördes i radio. Med texten skriven under 2020-talet och med gudstjänstens inramning, är temat detsamma men bildspråket en kombination av bibliska texter som poetiska förebilder och nutidens miljö. Pastoralen begränsas i en park omgiven av en brusande, bullrande storstad och herden motsvaras av en väktare i parken, där en hemlös söker skydd, i det hörn där ett träd glömts bort likt en skugga utan fägring. Men inte bara där. Något sker i staden, den natt som är den mörkaste.

Sofia Östling har skrivit musiken, och verket framförs för första gången i SR P1 den 11/8 kl 11.03, inspelat i Lunds Allhelgonakyrka med Allhelgona Motettkör, sopranen Jennie Lomm, barytonen Philip Hartman och instrumentalister, under Sofias egen ledning, medan jag framför de deklamerade delarna.
Verket finns ännu ej utgivet.

ROLLER:
Parkväktaren
En hemlös utan namn
Kör
Berättare

SÅNGER:
1. Om Gud skulle vandra på jorden
2. Parken
3. Nästan ingen märker
4. Frågan
5. Den natten är den mörkaste
6. En annan morgon börjar vakna
7. Om Gud skulle vandra på jorden

1. Om Gud skulle vandra på jorden

Om Gud skulle vandra på jorden,
här, i det solkade, nertrampat sköna.
Vem såg vi, vem skulle vi finna?
Den vredgade, goda, vad skulle vi röna?
Om fötter, så heliga, glödande heta,
kom hit för att längtande söka och leta,
att finna det sanna,
det hela, det rena,
det ömma,
den skiraste livstrådens oförstörda tro,
vävd i det dolda
där tunnaste höljen kan skyla,
beskydda och vårda,
innan en rysande vind gör dem hårda.
Var är du, o, människa, var är du?
Var är du som låter dig finnas?

Om Gud skulle vandra på jorden,
här, i det solkade, nertrampat sköna.
Vem såg vi, vem skulle vi finna?
Den vredgade, goda, vad skulle vi röna?
Om kraften, så väldig att jordfästet skälver,
om ljuset når bortom den himmel som välver,
att allt måste gömmas,
den gränslösa makten
fördöljas,
bli enkel likt livstrådens mänskligaste väv,
utvändigt hjälplös.
Vem skulle då bry sig om flöjten,
de toner som spelar?
Maktlös och mänsklig, var finns du som helar?
Vem är du, o, vandrare, vem är du?
Vem är du som låter dig finnas?

© Åsa Hagberg

2. Parken

Medan staden börjar vakna, medan bruset växer
står en skugga i en park.
På den plats vi nästan glömde, ovårdat förfallen,
syns en bänk på skräpig mark.
Men så lindrande är ljuset
där det silas, lite blekt
genom löven i det grenverk
där en fågel nyss har lekt.

Han sover där,
men ingen undrar vem
som saknar namn
med parken som sitt hem.

Liksom fågeln redan sjunger, hörs en pipa spela,
sedan steg mot grus och sten
till den plats vi nästan glömde, där en hemlös super
in en grynings sken.
Först syns främlingen stå nerböjd,
plocka skärvors vassa glas,
det blir där de ser varandra,
där en flaska gått i kras.

”Jag sover här,
men ingen undrar vem
som saknar namn
med parken som mitt hem.

Vem är du som slutligt kommer till min bänk av skärvor,
börjar gräva, utan ord,
på den plats som andra glömmer, vad tror du dig finna
djupt i trädets jord?”
”Jag är väktaren i parken,
den som spelar på sin flöjt,
den som söker efter skönhet,
du ser ryggen jag har böjt.

Du sover här,
där ingen undrar vem
som saknar namn
med parken som ditt hem.”

© Åsa Hagberg

3. Nästan ingen märker

Nästan ingen märker, nästan ingen ser,
hur parken har sin väktare,
allt som bara sker.

Stilla spelar flöjtens toner livets melodi,
blandar sig i fågelsångens kvitter,
dansar med när brisen sveper nyutslagen blom,
når den bänk där ensamheten sitter.
Innerliga toner söker skönhetens frekvens,
vågorna som lyfter sig mot ljuset,
stöter mot det hårt brutala, hetsande i kraft,
drunknar där, i bullrandet och bruset.

Nästan ingen märker, nästan ingen ser,
hur parken har sin väktare,
allt som bara sker.

Vem är den som visar vägen, finner hur vi når
gläntorna för glädjefyllda fester,
själv gör vandringen i stoftet, rensar och bär bort
festlighetens övergivna rester,
alla dessa glömda skärvor, värden som blir strunt,
skapade att skimra upp mot ljuset?
Gråter, likt det barn som lekte, tröstlöst när en skatt
lämnades att trampas ner i gruset.

Nästan ingen märker, nästan ingen ser,
hur parken har sin väktare,
allt som bara sker.

Vandraren som utan brådska, stannar upp en stund,
lyssnaren till den som måste prata,
känner vävens alla trådar, hur de dragits åt,
löser den som annars ville hata.
Vem är den som döljer kraften, i en böjd gestalt,
men som vänder ansikten mot ljuset,
sedan, när det ändå skymmer, natten tränger på,
mörkrets tid, då allt blir fruset?

Nästan ingen märker, nästan ingen ser,
hur parken har sin väktare,
allt som bara sker.

© Åsa Hagberg

4. Frågan

Det är i skuggan, den som nästan glömdes bort,
i utkanten av parken,
där, vid bänken, en hemlös kunnat se
hur spaden tränger genom marken.
Så tålmodigt gräver,
rensar det kvävande,
fyller det närande,
under det blomlösa, fruktlösa,
uppgivet lönlösa,
bara blad på blad, utan fägring.

Den som gjorde parken till sitt hem,
där ingen undrar vem,
blir den som slutligt frågar:
”Så, vem är du, som gräver som en gud,
med valkar på din hud?”
Ett leende för ordlöst för att gälla som ett svar,
men ändå, så att frågan dröjer kvar.

Det är i skuggan, den som nästan glömdes bort,
en hemlös lär sig lyssna,
där, vid bänken, hur toner bär sin klang
trots brus och larm som vägrar tystna.
Förundrande lockar,
lindrar det tärande,
fyller det längtande,
trots det förlorade, misslyckat,
uppgivet lönlösa,
väcker puls på puls att få älska.

Den som gjorde parken till sitt hem,
där ingen undrar vem,
blir den som slutligt frågar:
”Så, vem är du, som spelar som en gud,
med flöjens alla ljud?”
Ett leende, för ordlöst för att gälla som ett svar,
men ändå, så att frågan dröjer kvar.

Det är i skuggan, den som nästan glömdes bort,
en hemlös möter natten,
där den kappa som verkat alltför stor,
blir svept om den som tömts på skratten.
Gemenskapens värme
innan de ropande,
hjälplösa flyende,
kallar sin väktare, nödgande,
in i det mörkaste,
möta natt, på natt, utan vila.

Den som gjorde parken till sitt hem,
där ingen undrar vem,
blir den som slutligt frågar:
”Så, vem är du, som handlar som en gud,
med alltmer ärrad hud?”
En smärtfylld blick, för ordlös för att gälla som ett svar,
men ändå, så att frågan dröjer kvar.

© Åsa Hagberg

5. Den natten är den mörkaste

Den natten är den mörkaste,
när alla skuggor samlas
i en enda, avgrundsdjup svärta.
Var finns då ljuset?

Där skotten ekar,
hjälplösa sirener ilar mellan husen,
utan att nå fram.
Där bomber faller,
livsföraktets illdåd utsläppt över husen,
grymhet utan skam.

Den natten är den mörkaste,
när alla skuggor samlas
i en enda, avgrundsdjup svärta.
Var finns då ljuset?

Som en blixt, samma kraft? Bor den i förstörelsen?
Nej, ett sken söker väg, innanför förgörelsen.
Som en blick, tränger djupt, innersta beröringen.

Men mörkret råder.
”Se, den som vill hindra, hejda oss med ljuset,
utan att nå fram.
För vi är många,
vi som äger nattens illdåd över husen,
grymhet utan skam.

Som en blixt slår vi till, samlas i förstörelsen,
så brutalt kan vårt hat fullborda förgörelsen,
som ett svärd, tränger djupt, utplånar beröringen.”

Den natten är den mörkaste,
när alla skuggor samlas
i en enda, avgrundsdjup smärta.
Var finns då ljuset?

© Åsa Hagberg

6. En annan morgon börjar vakna

En annan morgon börjar vakna,
även i den nästan glömda skuggan,
som om ljuset först fått fly.
Hur mörkt var det inte,
hur bävande hotfullt,
ändå kan en morgon gry.

Nya strålar silas genom skuggan,
lindrande mot stela muskler,
men, inte som förut.
En doft, ett ljud, ett surr av bin,
Det blommar nu, det glömda trädet,
dess prakt har slagit ut!

En hemlös ger sig ut att söka,
leta efter den som tåligt grävde,
i ett rop som alla hör:
”Hur fult var det inte,
hur tynande fruktlöst,
se, vad kärlekshänder gör!”

Går i bruset, annars inga toner,
finner sist, som lump vid muren,
en rock, men ingen där.
En väktarkappa lämnad kvar,
att svepa vitt kring den som fryser,
som nu en hemlös bär.

I muren syns ett verk av skärvor,
skräpet efter glas och spruckna ytor
i en vacker mosaik.
”Hur fult var det inte,
hur obrukbart smutsigt,
se, en skaparkraft, så rik!”

Nyväckt tvekar flöjten som vill spela,
funnen sist, i fickans gömma,
ur lump, i parkens grus.
Men den som övar ton på ton,
förundrat finner melodier
som bär gudomligt ljus.

© Åsa Hagberg

7. Om Gud skulle vandra på jorden

Om Gud skulle vandra på jorden,
här, i det solkade, nertrampat sköna.
Vem såg vi, vem skulle vi finna?
Den vredgade, goda, vad skulle vi röna?
Om fötter, så heliga, glödande heta,
kom hit för att längtande söka och leta,
att finna det sanna,
det hela, det rena,
det ömma,
den skiraste livstrådens oförstörda tro,
vävd i det dolda,
där tunnaste höljen kan skyla,
beskydda och vårda,
innan en rysande vind gör dem hårda.
Var är du, o, människa, var är du?
Var är du som låter dig finnas?

Om Gud skulle vandra på jorden,
här, i det solkade, nertrampat sköna.
Vem såg vi, vem skulle vi finna?
Den vredgade, goda, vad skulle vi röna?
Om kraften, så väldig att jordfästet skälver,
om ljuset når bortom den himmel som välver,
att allt måste gömmas,
den gränslösa makten
fördöljas,
bli enkel likt livstrådens mänskligaste väv,
utvändigt hjälplös.
Vem skulle då bry sig om flöjten,
de toner som spelar?
Mänskligt gudomlig, så är du som helar.
Så är du, o, vandrare, så är du.
Så är du som låter dig finnas.

© Åsa Hagberg