Predikan Diakonins dag 25/8 2024, Förslövs kyrka
Texter: 1 Mos 4:8-12, 1 Joh 4:7-10, Luk 10:23-37

”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?”
Handlar den här söndagen om hur vi ska komma till himlen? Den skriftlärdes fråga i dagens evangelium, verkar peka på just det, som ett betyg på hur goda vi behöver vara för att godkännas. Vilka gärningar är då tillräckliga för att lyfta oss över gränsen?

Då blir det särskilt intressant att Jesus väljer en samarier som exempel, i ett land som även då är djupt splittrat i konflikter. Samarierna som i sitt ursprung hade samma källa och tro som det judiska folket, men under historiens gång influerats av annan befolkning i både lära och blod. Just här har religionerna avgörande skillnader: synen på evigheten och hur vi ska få den.

Nu är det en skriftlärd jude som ställer frågan, men vad skulle en samarier tro? Särskilt om det vore en samarier som i ungdomlig hets begått en grov synd, likt Kain, och tagit ett liv. Skulle det gå att kompensera för den synden med att senare rädda ett liv, närmast som en betalningsöverenskommelse som sträcker sig in i evigheten? Eller om det är en särskilt from samarier som med denna osedvanligt goda gärning som Jesus beskriver, hoppas kunna vinna en upphöjd plats himmelriket, som en belöning?
I alla fall finns flera trosuppfattningar som än idag skulle svara ”ja”. Det går. En god gärning kan uppväga en motsvarande ond.

Just den jude som ställer frågan, verkar själv inte särskilt oroad. Han kan sin tro och dess lag. Han vet hur de synder han kan ha gjort redan finner försoning på templets altare, så att det i hans fall mer handlar om det andra, att älska Gud och sin nästa så mycket att han kan räkna sig till de särskilt fromma.
De som vinner något.

Så vad säger då kristen tro? Vilken betydelse har den goda gärningen för vårt eviga liv? Är det bara för att vi vill vara lite snälla som vi inte brukar ställa några sådana krav, eller … vad gäller? Borde vi vara oroliga? Och för den delen, har vi inte snarare hört att om det finns en rangordning i himmelen, så är den att de minsta blir störst, och de sista kommer först?
Tacksamt nog ger även dagens texter ett tydligt svar i Johannesbrevet:
”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.”

Vilken lättnad.
Det förändrar allt när vi lyssnar till Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Den handlar inte längre primärt om hur vi kommer till himlen, utan om hur himlen kommer till oss. Här på vår jord, där vi behöver den Gudomliga kärleken så väl och ber vår bön; Låt ditt rike komma, låt din vilja ske.

Och då kan vi vara helt säkra på att – även om andra samarier skulle kunna tro att de goda gärningarna är en karriärstege in i evigheten – så gäller det inte just den här samariern. Det är en medmänniska, av vilken nationalitet eller religiositet som helst, som öppnar sig för att fyllas av Guds barmhärtighet. Då är det bara kärlek som gäller. Ingen baktanke eller förhoppning att vinna något i slutändan genom sitt offer. En handling som är så som Jesus själv skulle ha handlat, som vår Medmänniska.

Det här är evangelium, ett budskap som är så glatt att Jesus inleder det med att säga att vi som får höra det är saliga. Tänk att vi kan få veta att vi bara genom att tro på Jesu försoning, både kan få en öppnad väg till himlens evighet, och redan här i livet får vara Guds redskap i kärlekens tjänst. Att vi får göra sådant som å ena sidan vilar i vilka vi är, vår person och våra förmågor, men å andra sidan uppfylls av en Gudomlig barmhärtighet och förlåtelse så att det blir till något mer. Kanske till och med att älska sin fiende.
Och skulle vi ha gjort något grovt och dumt i livet, kan vi få en ny chans att börja göra det som är gott istället. Det ändrar inte någonting i himlen, men det ändrar väldigt mycket här, på jorden. Här, där vi behöver det.

Och slutligen kan vi påminnas att den goda gärningen alltid består av minst två personer. Den som ger, och den som syns ta emot. Det senare kan ju vara minst lika svårt, eller hur? Att vilja spjärna emot, antingen för att slippa hamna i en sorts tacksamhetsskuld, eller av stolthet att vilja klara sig själv. Eller att i ett bittert sinne mena att det aldrig är nog, som ett omättligt hålrum. Även att vara den som tar emot är en gåva, en Gudomlig förmåga.

Jesus likställer också sig själv med den som är slagen.
Kanske det är det allra största.

Gode Gud,
låt ditt rike komma, låt din vilja ske.
Amen.

Åsa Hagberg

Lyssna till Det mänskligaste

Insändare i Kyrkans Tidning 24/8 2024

Det borde vara förvånande att reaktionerna varit så få, närmast osynliga, när FN rutit till om situationen i Sverige. Är inte vi ett land som har en tydlig avsikt att ingå bland de goda exemplen, och på alla sätt värnar alla människors lika värde?
Men i detta fall gäller det hur Funktionsrättskonventionen efterlevs, och redan när rapporten först presenterades bland dem som medverkat i samtalen, ska kritiken på flera och viktiga punkter ha mottagits med stor förvåning och yrvakenhet. Som om … det ändå inte kunde vara riktigt sant? På allvar?

Jag skulle själv sannolikt inte ha hört någonting alls, om jag inte deltagit i FUB:s riksmöte, ett av de sammanhang där vi företräder personer med funktionsnedsättning – i FUB:s fall IF, Intellektuell Funktionsnedsättning. En av de organisationer som nu kommer att fortsätta sitt enträgna arbete med rapporten i ryggen.

Mångåriga försämringar märks främst på fyra områden; den bristande rättssäkerheten och möjligheten för den enskilda människan att få rätt vid överklaganden, minskningen av beviljad assistans och ledsagning med ökad institutionalisering som direkt följd, skillnaden i insatser i olika kommuner med närmast oöverstigliga barriärer att kunna flytta, samt ett allmänt ointresse för den diskriminering som sker.
Vad har detta med kyrkan att göra?

1. Det handlar om våra församlingsbor och möjligheten att delta i kyrkans gudstjänster, konfirmation och all annan verksamhet – och där gruppen är långt större än den först syns vara. Inte minst som bristen inom assistansen fortplantas i alla led och innebär att andra verksamheter får övermäktiga arbetsbördor, liksom anhöriga och nätverket runtomkring. Även dessa slutar att delta, isoleras och segregeras tillsammans med de direkt berörda, då tiden och orken inte räcker.

2. Det får en tydlig påverkan på människovärdet om det normaliseras, så att vi vänjer oss vid att den som har en funktionsnedsättning inte behöver delta på samma sätt i arbets- och samhällslivet, lever fattigare och får sämre tillgång till sjukvård. En allvarlig konsekvens som också tas upp i FN-rapporten är att benägenheten till abort ökar, om blivande föräldrar redan från början påverkas i sitt beslut, drabbade av tron att det blir tungt, svårt, något man inte klarar av och ett barn som i så fall skulle få ett sämre liv.

Självfallet behöver vi som kyrka vara medvetna. Funktionsrättsorganisationer går gärna i bräschen och lyfter frågorna i samhällsdebatten utifrån sin särskilda kunskap, men kyrkans stöd behövs. Särskilt den här kyrkoårstiden, då vi firar Diakonins och Medmänniskans Dag, kan vi låta en fråga som denna sippra in i det vi ser som viktigt. Vi har inte bara FN:s rytande med oss. Jesus pekar återkommande i evangelierna på att Gudsriket framhåller dem som mänskliga rangordningar har en tendens att ställa sist. För Jesus de första, de största.

Åsa Hagberg
Författare, Diakoniassistent, ordf. FUB Båstad

Rapporten finns att läsa här.
Lyssna till I det mänskliga finner vi varann

Om Gud skulle vandra på jorden SR P1 radiogudstjänst 11/8 kl 11.04.

Vem önskar inte det – att Gud skulle ta sig en stund att vandra på jorden? I alla fall ta hand om en del av det vi vill slippa; våldet, hungern, överutnyttjandet, ljugandet (deep fake är inte längre science fiction) …
Sedan kommer frågan: hur då?
Stark och oövervinnlig? Likt de Ledare som tar över kontrollen med alltmer tvingande åtgärder eftersom olika åsikter och viljor alltid finns? Och ingen vill ge upp sin frihet eller sina fördelar utan protest?
STOREBROR SER DIG.
Lyssnande, inkännande och vis … går det att samtidigt vara stark och oövervinnlig? Bamseproblematiken ger sig till känna, där den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll. Räcker det för de verkligt stora problemen?

Därför blev det en spännande utmaning att, efter önskemål från Marianne Greip på SR:s gudstjänstredaktion, ge mig in i den kedja av mytologiska berättelser som redan har berört frågeställningen i sin tid. En 2000-talsversion av ”Förklädd Gud” som i sin tur hade långt äldre anor till antikens Grekland där guden Appollon döms till ett års vandring på jorden, som människa.
Jag behöll temat, men släppte antiken. Även mitt andliga hemrum innehåller Guds människoblivande, herdeliknelser och Höga Visans poetiska kärleksdiktning. Samtidigt en verklighet där pastorala miljöer blir alltmer inträngda i begränsande hörn och parker. Det går inte att bortse från det närliggande bullret och hotfulla mullret. En sådan långfredagsnatt måste ingå, innan den kan avlösas av en ny morgon.
Något är annorlunda.
Vem ser det?
Om Gud skulle vandra på jorden – var skulle vi söka? Vem skulle vi finna?

Sofia Östling har skrivit musiken, och verket framförs för första gången i SR P1 den 11/8 kl 11.03, inspelat i Lunds Allhelgonakyrka med Allhelgona Motettkör, sopranen Jennie Lomm, barytonen Philip Hartman och instrumentalister, under Sofias egen ledning, medan jag framför de deklamerade delarna.
Via SR:s hemsida finns den i sin helhet till 10/9, därefter enbart talet.

Du som vill följa texten medan du lyssnar, finner dem här: Om Gud skulle vandra på jorden. Här nedan bjuder jag på den första sången.

Om Gud skulle vandra på jorden

Om Gud skulle vandra på jorden,
här, i det solkade, nertrampat sköna.
Vem såg vi, vem skulle vi finna?
Den vredgade, goda, vad skulle vi röna?
Om fötter, så heliga, glödande heta,
kom hit för att längtande söka och leta,
att finna det sanna,
det hela, det rena,
det ömma,
den skiraste livstrådens oförstörda tro,
vävd i det dolda
där tunnaste höljen kan skyla,
beskydda och vårda,
innan en rysande vind gör dem hårda.
Var är du, o, människa, var är du?
Var är du som låter dig finnas?

Om Gud skulle vandra på jorden,
här, i det solkade, nertrampat sköna.
Vem såg vi, vem skulle vi finna?
Den vredgade, goda, vad skulle vi röna?
Om kraften, så väldig att jordfästet skälver,
om ljuset når bortom den himmel som välver,
att allt måste gömmas,
den gränslösa makten
fördöljas,
bli enkel likt livstrådens mänskligaste väv,
utvändigt hjälplös.
Vem skulle då bry sig om flöjten,
de toner som spelar?
Maktlös och mänsklig, var finns du som helar?
Vem är du, o, vandrare, vem är du?
Vem är du som låter dig finnas?

© Åsa Hagberg

I Förslövskarnevalen som går genom Förslöv varje midsommardag, ingår i år ett ekipage som inte rullar. Jo, först en buss – men där siffran ändrats och färgen blivit grön, så att den aldrig kommer till Förslöv. Där bakom finns vi som återigen får gå till en station, 1,5 – 5 km bort. Vi är ungdomarna, jobbpendlarna, pensionärerna, handlarna och köparna, vi är de dansande och haltande, vi har alla viktiga tider att passa – men tåget är slutligen inställt.
Ersättningsbuss om 2 timmar.

Men en karneval är underhållning, därför sjunger vi ”Snälla-buss-låten”, med Owe Thörnqvists lyckönskan med oss i kampen för vår buss, då vi lånar hans Loppan-refräng.
Lyssna gärna på den – den finns som video överallt där den delas. Sprid den!
För visst är frågan större än vårt samhälle med sina drygt 3.500 invånare, och alla vi som bryr oss om att resa till och från Bjäre? Det finns så många fler platser och enskilda runt i vårt avlånga land, som, liksom … halkar utanför vad som på ytan fortfarande framställs som en fungerande samhällsinsats. Men bara det som blir synligt kan åtgärdas.
Därför sjunger vi.

Se filmen via Youtube

Vart tog den snälla lilla bussen vägen?
Ingen som vet, ingen som vet.

Vi hade en buss, som höjde statistiken,
där reste vi många, eller ännu fler.
Men Skånetrafiken hade andra planer –
hur kunde det hända, att just den las ner!?

Vi hade en buss, som alla kunde åka,
så enkelt det var att bara kliva på.
Nu fixar en del att ta sig till stationen,
men glöm inte alla som har svårt att gå!

Vart tog den snälla lilla bussen vägen?
Ingen som vet, ingen som vet.

Visst gillar vi tåget, när vi reser längre,
men bussen, den körde där de flesta bor.
Och skolan och jobbet, dit vi skulle åka,
det fanns ju längs vägen just där bussen for.

Vi hade en buss, som körde varje morgon,
om tåget var inställt, fanns en buss ändå.
Då slapp vi försenas eller stå förgäves,
vi hade en buss vi kunde lita på.

Vart tog den snälla lilla bussen vägen?
Ingen som vet, ingen som vet.

Åsa Hagberg
Författare, och just idag; rap-artist …

Är Downs syndrom konstigt? Är det inte bara en liten extra kromosom i ett flöde av arvsanlag som paras ihop och formar en helt ny individ? Denna lilla knorr på den 21:a kromosomen som gett upphov till att den 21/3 uppmärksammar just Downs syndrom.
Ett sätt är att ha på sig olikfärgade strumpor.
Ett annat att skriva en blogg.
Ett tredje att ha det. Att vara det.
Varje dag, i varje cell i sin kropp.
Är det konstigt? Vem ska man fråga? Vilka vet mest om hur vi tänker om detta sätt att vara människa?

Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i historien för att svaret med stor tyngd ska läggas på dem som via akademiska poäng studerat människors tillblivelse, personlighet och (o)egenskaper. Ja, ett (o) slank in, därför att den kunskapen kom att handla väldigt mycket om att söka avvikelsen, det (o)normala, det (o)friska, (o)förmågan …
Ett tyngande fokus, där mörka berättelser ruvar i institutionernas professionella, avhumaniserade verklighet.
Filmen Sockerexperimentet visar ett av de värre. Ingrid Hedströms bok Gick obemärkt förbi är ett annat exempel på en skrämmande bild av överdödlighet innanför slutna väggar, där det ansågs samhällsekonomiskt lönsamt att (o)vårda det med dessa ögon (o)friska.

Det känns så avlägset, och måste fortsätta att hållas så!
Därför denna dag.
Hur tacksam är jag inte att då jag 1995 födde ett sådant barn, förslaget aldrig kom att jag borde lämna bort honom till de professionella. Vi föräldrar fick förtroendet … puh … och stöd genom en uppmuntrande logoped som jag aldrig glömmer.
Lite konstigt var det ju, eller i alla fall ovant. Att lära sig tänka i andra banor. Att språk kan handla om så mycket mer än talade ord, när de är svåra att formulera. Att livet är större än orden.

Så: Är Downs syndrom konstigt?
Tack vare Christina Rehnlund, författande barnpsykolog och terapeut, fick jag i arbetet med hennes bok Doktorn kunde inte riktigt laga mig stöd i hur jag slutligen kunde fråga den verklige experten. Han som har det, är det, i varje cell i sin kropp.
Kanske orden var svåra att hitta och formulera, så att vi fick ta frågorna stegvis, just den ålder då han hade fått börja i den ”riktiga” skolan, individintegrerad med elevassistent.

Första frågan blev om han själv förstod att han
hade Downs syndrom? Vad tänkte han att det var?
Fanns något som var särskilt med honom?
Jo, men det var ju lätt.
”Bitte hjälper mig i skolan.”
Han fick rita svaret. Hur Bitte fanns som hjälp. Och så bra hon gjorde det, ibland så att andra barn ville ansluta för att vara med när de satt i det lilla extrarummet.

Men sedan den mer brännande frågan. Hur han såg på sig själv och sin funktionsnedsättning? Hur skulle jag formulera det … vilket ord … kanske att … lillebror hade en gång använt ordet ”konstigt”, som för ”annorlunda”, men vad tänkte han själv?

Omedelbart svar.
”INTE konstigt!”
Teckningen fick beskriva vad han såg som konstigt;
en gubbe med benen upptill, och armar istället för ben.
Sådana människor finns inte, det är konstigt.
Men han finns.

Det perspektivet vilar i botten, så många år senare, i den unge man som också fått ta sig igenom hela det medvetandegörande som är pubertetens omvälvningar och vuxenblivande då stödet hade behövt vara mycket större än vad som fanns … när vi just den här kvällen kommer att mötas i Frälsarkransandakten i Förslövs kyrka. Alla från gruppbostaden kan vara med.
Alla vi olika, unika jag.
Inte som vad vi (o)är. Som vad vi är, och ingenting är konstigt.
För vi finns.
Och så sjunger vi:

Varje jag, varje du, har en särskild plats hos Gud …
Formad som en pärla, ingen annan lik,
skimrande mot himlen, helt unik.
Varje jag, varje du, har en särskild plats hos Gud …
(Jagpärlan ur Pärlor)

Lyssna till I det mänskliga finner vi varann.

Åsa Hagberg

Fastlagssöndagen är inte bara gräddiga bullar som lockar smaklökarna. Öron & själ får njuta av en verklig godsak; ”Kärlekens lov” i Bibeln. Både den poetiska beskrivningen där orden inte bara är sockersöta utan har djupgående smaker. Och så innehållet som bit för bit definierar kärlekens väsen, avslutat med ord vi älskar att citera; ”… men störst av dem är kärleken.”

De andra två är tro och hopp. Men lösryckt ur sammanhanget, hänger kärleken ensamt i luften.
”Kärleken är störst av allt.”
Härligt, eller hur? Som en bakelse utan recept. Vi blandar gärna i lite vad vi tycker, in till det mest groteska när övergrepp, så som pedofili försvarar sig själv med att de skedde av kärlek till det lilla barnet.
I mänsklig kontext uppstår inte sällan en skiljelinje mellan kärlek som märks i vad vi kan FÅ för att tillfredsställa ett (upplevt) behov – eller – vad vi kan GE för någon annans skull.
Vilket är mest kärlek?
Vad säger ”Kärlekens lov”?

”Kärleken är tålmodig och god … allt bär den …” verkar den inte luta åt det senare? Kärleken, den utgivande Agape, blir störst i vad den ger? Men inte hur som helst. ” … om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.”
Det verkar inte räcka med gärningen i sig, utan dess varför, dess drivkraft, dess källa.
Var det bara för att synas? Bekräftelsebehov? Yttre krav?
Min tanke glider iväg till en helt annan biblisk liknelse, om tio unga kvinnor som måste vänta medan det mörknar. Ingen fara, de har alla sina lampor med sig. Men … åh, fem av dem glömde olja för påfyllning, lampan blev inte mer än ett kortvarigt bloss, sedan slocknade den ut.
Är vi inte ofta där?
Katastrofen sker, kriget bryter ut, ja, vi vill hjälpa! Rikt och generöst! En tid … sedan har vi brunnit ut. Våra resurser är inte oändliga. Vår uthållighet mattas.
I tröttheten väcks istället en annan sida, liksom … nu har jag gjort allt det här, nu är det väl ändå någon annans tur. Du! Varför gör du ingenting!?
Källan för påfyllning är nödvändig.

Frälsarkransens pärlor återför oss till Kärlekens både ock. Hur den alltid är mer relation än njutning eller gärning. Hur den är livslågan. Hur ”eller” blir ”och”.
Kärleken märks i vad vi tar emot för att nå in i ett djupgående behov att vara sedd, förstådd, och betydelsefull för någon.
Och.
Vad vi, ur samma källa, ger vidare, ibland till och med offrar utan att det finns ens en antydan av tvång, för någon annans skull.
När Kärleken är störst av allt.
Gudomlig.
Dessa underbara ord.

”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.
Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå.
Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad.
Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
1 Kor 13

LYSSNA till sången För kärleks skull:
https://www.youtube.com/watch?v=Q_X0oRM4QUI
… Gjorde du allt ändå, för kärleks skull?

Åsa Hagberg

Så här på Trettondedagen, med stjärntydarna i fokus, är det förstås helt rätt dag att ta upp vårt behov av stjärnor att följa. Att det finns en hoppfull målsättning som strålar i framtiden. Hit är vi på väg!
Här går den modiga vägen! Har vi inte hört det? Låt oss ta modiga beslut!
Bara det håller. Bara inte en värre utmaning än vi förberett oss för står i vägen, likt en bråkig kung Herodes, vars makt är hänsynslös. Någonting som i slutändan kan förvandla en modig resa till eftertankens kranka blekhet, ”vi var naiva, vi såg det inte komma”.

Jag återvänder inte sällan till farfarsfar, Josef Berglund, nybyggaren i fjällens glesbygd, där man inte kom som erövrare av sameland, utan i en god samexistens lärde sig överleva under påfrestningar som var långt större än den vinterstorm som nyligen påmint oss om vädrets krafter.
Han som hade sett hur man varje senvinter hungrade i den lilla fjällbyn Ammarnäs, när förråden tröt och inga transporter nådde fram, men som också väl kände till hamnen i Mo i Rana, alla dess fartyg och handlaren Meyer som byggt upp sin omfattande verksamhet.
Enda hindret var de väglösa vinterfjällen däremellan.
För Josef fanns stjärnan i väster.
Tanken att skapa en handelsled där man kunde färdas med häst och släde, även under senvintern.

Hade han bara suttit med kartan vid sitt skrivbord vore vägen given. Först självklart västerut genom Tjulådalen, vidare dit Tärnasjöns fasta is skulle bära dem över till Jireskalets passage med de branta fjällen på båda sidor, all den stigning man slapp ta sig över, för att på andra sidan ansluta till den led som redan fanns färdig mellan Tärnaby och Mo i Rana.
Det skulle inte krävas någon omfattande insats för att färdigställa den leden.
Snabbt fixat!
Ändå far Josef först de långa färderna till både Stockholm och Umeå för att ordna medel för ett mycket mer omfattande projekt. Dessa får han i 800 riksdaler, för en led som istället börjar norrut längs Vindelådalen innan den viker av mot Norge via det närmast öppna kalfjället. Körvägen behöver förbättras, fem broar byggas och två raststugor, om Meyer själv bygger den tredje vid norska gränsen.

Varför detta omak när behovet var så brådskande?
Josefs mål var överlevnad. Inte bara för dem som skulle få del av förnödenheterna, även för dem som skulle transportera dem. Han kände till vintertidens faror längs den andra leden. Hur en sjö under senvintern ena veckan kan ha en robust bärande is, nästa vecka, då vagnarna skulle varit tungt lastade, har förvandlats till en dödsfälla. Likaså hur Jireskalets branta passage blir den korridor där stormar samlas i orkanstyrka och laviner kan rasa längs kanterna. Senvinterns temperatursvängningar är förrädiska särskilt på sådana platser, det vet den som vandrat i verkligheten.
Därför, trots alla de strapatser som färderna kommer att innebära genom åren som följer, kommer ingen att gå under. Inte en enda. Trots stormar, trots plötslig kyla, alla överlever. Varje gång.
Stjärnan ledde hans modiga färd rätt.

Ja, hoppets stjärnor må lysa.
Men hur kommer vi både dit, och hem igen, utan att gå under?
I stjärntydarnas evangelium ingår tron på mirakel, men de är visa nog att lyssna till varningen att inte återvända till Herodes och maktens lockande korridorer, utan ta en annan väg hem.
Och barnet måste fly, där våldet drabbar de oskyldiga.
Verkligheten är både komplicerad, och ibland mycket grym. Men det betyder inte att vi kan bortse från den.

I vår egen lokala företeelse av en indragen busslinje, drabbande just oss, förundrades vi över hur framtidsdokumenten över orten inte andades ens en liten antydan om att detta kunde ske, trots att man visste? Men svaret är att det är så framtidsdokument fungerar, överallt, så är det också på nationell nivå, europeisk (där vi snart ska välja utifrån dessa), hela jordklotets framtid. Deras avsikt är inte främst en verklighetsbeskrivning, utan att måla framtiden så som vi vill att den ska bli. Om vi sätter målet ökar vi chansen att det, trots osannolikheter längs vägen … sker. Just så som vi tänkt.
Vad händer om vi utelämnar Herodes i beräkningen?
Det vi är maktlösa inför.
Förklokheten och eftertänksamheten.
Helheten och sanningen …

Än lyser stjärnans hopp.
Och mirakel kan ske, men vishet måste vara att skilja mellan det modiga och det naiva, den efterklokhet som ”inte sett det komma”, och undflyr ansvar i ett ”hoppsan”.
Så att vi både kommer fram och hem igen.

När mörkret blir djupnande natt
ger stjärnan sitt ljus över världen,
de visa som tolkat dess sken
får ledning och mål för färden.
(Ur Där himmelens stjärna glänser)

LYSSNA till sången

Åsa Hagberg
Författare

Vi har varit ganska överens inför detta årsskifte. Vi vill göra det nya året bättre.
Nej, vi hade ingen pandemi med tillhörande isolering, någonstans mitt i allt … ändå en form av gemenskap när alla drabbades av samma företeelse. Men det år vi nu lägger bakom oss är snarast tyngande i mängden av dåliga nyheter, både hemma och i den stora världen, avslutade i vintervirusens uttröttande håglöshet.

Det är som att sprickorna har märkts överallt. Själva samhällskontraktet vacklar.
Budgetar överskrids och krisar. Myndigheter behöver behålla sin självkänsla och ett ansikte utåt, att man ändå uppfyller sitt uppdrag genom att förändra tolkningar och uppfinna nya ord. Här i Sverige har Försäkringskassan har gått i bräschen sedan andning inte skulle anses vara ett grundläggande behov.

I vår lokala kontext har vi under 2023 drabbats av Regionens kollektivtrafiknämnds tolkning av ”tågparallella busslinjer”. När järnvägsutbyggnadens kostnader skenade och enkla verktyg behövdes för att skära i utgifter, seglade begreppet upp. Var finns (tillräckligt perifera) busslinjer där start och slutmål sammanfaller med järnvägsstationer? Ah, dessa kan vi lägga ner!
Utan närmare utredning vad som finns däremellan, utan att behöva lägga någon uppmärksamhet på hur konsekvenserna drabbar området. Är inte det kommunernas ansvar?

Presentationen lokalt måste ha varit därefter.
Som en liten struntsak. En busslinje som enkelt kan tas bort när järnvägsutbyggnaden är färdig, och tågen susar snabbt förbi. En detalj inlagd i den stora informationen, som en död fluga som rinner ut med avloppsvattnet, utan att vare sig bränna eller stinga till.
Så obemärkt, onoterad, outredd, att även efter denna lilla obetydliga informationsdetalj har vår kommun fortsatt skrivit visioner om samhällets framtida utveckling, om expansionen inte minst i Förslövs södra del med nya bostäder och seniorlägenheter, allt i närheten av goda kommunikationer av både buss och tåg.
Alltid nämns båda, BÅDE buss och tåg, eftersom järnvägsstationen ligger utanför tätorten, ett avstånd bara de spänstigt hurtiga kan gå i ur och skur. Särskilt vintertid, eller kvällstid, mörkt och ödsligt längs vägen så att det kan vara skrämmande att höra andra steg närma sig bakifrån. Särskilt för en ung tonårsflicka, en flykting som kommit ur krig och våld med traumat kvar inombords, den långsamt gående som inte kan skynda på sina egna steg.

Vad mer finns i mellanrummet?
Ja, ett pärlband av mindre byar och gårdar med omgivande landsbygd, många barnfamiljer med skolungdomar i olika åldrar eller äldre som bor kvar, verksamheter, en hästgård, en vårdmottagning i samverkan med BUP och Regionen, och … hoppsan, en hel gymnasieskola dit de mest skoltrötta kan söka sig till praktiska linjer. Och så arbetsplatserna och ytterligare en gymnasieskola, förutom idrottsanläggningarna närmare målen. I Förslöv märks det stora vårdboendet, snart ytterligare ett, nära busshållplatsen, långt från järnvägen.
Där en buss gått i över 70 år finns en väl sammanvävd infrastruktur, som gjort att just denna buss är områdets mest använda.

När Skånetrafiken närmar sig att äntligen släppa fram tågen igen längs spåren, behöver buss 503 inte ens nämnas bland justeringar i den kommande tidtabellen. Där finns inte de redan borträknade.
Där den lilla flugan återigen flyter med i en information, och faktiskt ändå bränner till en aning så att tjänstemän i kommunen inser att det kommer att ske … oj, mycket snart … framställs det som ett oåterkalleligt faktum. Tågen ska och måste prioriteras! Är det samma möte som beskedet om att just de tågens utlovade halvtimmestrafik ändå dras in på grund av tågbrist, och Skånetrafiken hade ”sett en möjlighet” att minska tätheten just i vårt hörn? Så att den frågan får topplocket att brista när hela familjen Helsingborg drabbas?
I vilket fall händer ingenting.
Informationen om buss 503 förs inte vidare inom kommunen, mer än kanske något lågmält mail till en verksamhet där den norrgående bussen fortsatt kommer att gå. Det är bara den södergående som dras in. Varför oroa om det ändå är för sent? Det är Skånetrafikens uppdrag. De får ta den smällen.

”Det yttersta ansvaret för att Skåne binds samman av ett bra nät med bussar och tåg ligger på Region Skånes politiker. Efter riktlinjer från Region Skåne arbetar kollektivtrafiknämnden och Skånetrafikens tjänstemän med att utveckla trafiken. Skånetrafikens huvuduppgifter är att utveckla, planera, upphandla, informera och marknadsföra kollektivtrafiken i Skåne.”
( Se Skånetrafiken – Vårt uppdrag)

Jodå, Skånetrafiken informerar. Till sist. Förutom alla glada tillrop om den fantastiska utveckling och förbättring vi nu står inför! Med en månads varsel.
Först då är bussnedläggningen den 11/12 2023 offentliggjord.
Först så sent att alla utsikter att hejda någonting överhuvudtaget omöjliggjorts.
För oss som plötsligt står där med en sönderriven infrastruktur, med ett gapande busslöst hål i den förut så sammanhållna väven, en utbredd vit fläck på kommunikationskartan där det enda som återstår blir transport med egen bil (ja, möjligtvis utöver de mest välutrustade cyklisterna), är allt så fel, fel, fel.
Hur mycket får samhällskontraktet brista?
Hur går det att från sina skrivbord där kartor ritas och linjer dras, glömma vilka som är mest beroende av en fungerande närtrafik, och bosätter sig vid linjer just därför? Där en avsides järnvägsstation i fel riktning med tillhörande byten och förseningsrisker blir en alltför stor påfrestning för att vardagens verklighet ska fungera.

De mest frekventa bussåkarna finns alla inom Diskrimineringsombudsmannens sfär.
Mitt hjärteblod, personer med funktionsnedsättning, så att jag vet bussens stora betydelse i sin enkelhet, när sonen behövde få åka som andra, inte bara i den segregerade funktionshindersbubblan. Därtill ålder, både de gamla som borde få chansen att ställa bilen för att inte vara en trafikfara, och de unga där vi knappast heller vill öka EPA-fordonens täthet längs landsvägen, där kontakten med staden är en självklar del av uppväxten mot självständighet utan att föräldrar måste bli en stressad taxirörelse. Utsattheten hos de unga, etniciteten som märks hos flyktingen, nysvensken med språkets svårigheter. Kön, där kvinnor oftare står utan bil, trots (ensamstående?) föräldraansvar och komplicerade livspussel.
Här vilar samhällskontraktets ansvar särskilt tungt.
Vad är då ett ord som ”tågparallella busslinjer”, när verklighetens människor finns längs vägen?

4/12 blir jag en del i när ”Förslövs kollektivtrafikråd” bildas.
För att finna en samlande kraft, där vi kan hjälpas åt att göra 2024 bättre.
Mängder av insändare, protester, en namninsamling på 2.592 underskrifter i ryggen, och ett medborgarmöte med politiker och tjänstemän inbjudna, har gett visst resultat. Frågan ses över. Vilka lösningar kan finnas?
Flera förslag har kommit upp, mer eller mindre fantasifulla omvägar hur det går att ta sig från A till B, kanske via C, D, E … eller F med en runda om G … eller … varför inte landa i det självklara?
Den linje som redan har infrastrukturen och den inövade resvanan färdig, går raka vägen.
Den som var ett misstag att lägga ner, ett beslut som därför måste överklagas.
Om brist på bussar och busschaufförer är ett hinder, är ändå några turer om dagen så mycket mer än ingenting.
Därifrån fortsätter vi att bygga mot framtiden.

Det är därför jag skriver denna blogg. Både till alla direkt berörda i just denna fråga, alla som bär ansvar och har fått förtroendet att hålla i frågan. Men också som en del i det stora mönstret, den som är hela vårt samhällskontrakt, där vi tröttnar fort på ursäkter och längtar efter ärlighet och samverkan i det som är en god vilja. Må prestige läggas åt sidan. Må dreven också sansa sig och göra det möjligt att träda fram.
Framtiden händer inte bara. Vi hjälps åt att göra den bättre.
Ett nytt år.

Åsa Hagberg
Författare och diakoniassistent.
Medlem i Förslövs kollektivtrafikråd – ett medborgarråd
Ordförande FUB Båstad, representant i Tillgänglighetsrådet

För mer läsning, se Helsingborgs Dagblad Nedläggningen av buss 503

Att backa så långt som till tiden före 2009 kan framstå som en annan verklighet. Kommer vi ens ihåg … 2009, det var väl inget särskilt? Det var ju före både Syrienkriget med efterföljande flyktingvåg, före Pandemin, före Rysslands chockartade specialoperation i Ukraina vars rätta namn redan från början var uppenbart, före den dödsbringande morgonraiden 7 oktober som tände gnistan till ännu en lågande, blödande krigshärd …

Vad kan vi göra? Vad ska vi göra? Vad måste vi göra?
Vad räcker vi till för, om samtidigt all denna andra oro blossar upp i den stora världen, samtidigt som den verklighet som finns närmast runt om oss allt mindre håller ihop i sina samhällsbärande funktioner? Gäng som härjar, unga liv som spills, bortsprängda hus, dygnslång väntan i sjukhuskorridorer, försörjningsstöd som ingen kan leva på, bussar som slutar gå …
Vi gör ju inte det.
Räcker inte till. För allt.

2009 inföll det första klimatmöte som på allvar skapade stora rubriker. Det i Köpenhamn. Slag i slag, sådant som påminde oss om att vi bara har ett jordklot, och förbrukar det i en rasande takt. Ord av Undergång dånade plötsligt som en ödslig kyrkklocka i en dystopisk fantasyfilm. Scenarion presenterades som … kanske halv tolv? Bråttom, men möjligt.
Mänskligt sett.

Gud, när våra strider längtar efter fred,
blir det lätt en kamp med glorian på sned.
Du ser också oron att vi kör vår jord
mot sin undergång, trots alla stora ord.

Domssöndagen.
Denna kyrksöndag som stupar redan på sin stavning. Det ska faktiskt vara två s, tid att gå till doms. Den som också avslutar kyrkoåret, och därmed lyfter de stora existentiella perspektiven för både mänskligheten och den jord som vi bor på.

2009 arbetade jag tillsammans med Stefan Jämtbäck på vad som skulle landa i kyrkoårssångboken ”Och himlen rör vid jorden”. En nyskriven psalm, eller om man vill kalla det sång, till varje söndag. En tydlig målsättning var nutidens språk och erfarenheter med blicken in mot framtiden. Att slutligen nå fram till Domssöndagstexterna utmanade … tills klimatmötesrubrikerna formulerade den stigande oron.

Det är en paradox, att i den stillsamt fridfulla kyrkan, har också alltid, så länge den har funnits, återkommande lästs dessa dramatiska texter. Skildringar om så svåra tider, att dystopins undergångsfilmer kunnat hämta innehåll av ”bibliska mått”.  
Den som vill skapa skrämsel kan enkelt missbruka Gudsnamnet.
Som om det är Gud själv som till slut vill förgöra oss.

Gud, du hör vårt rop som söker efter svar,
tro som är som vind och vågen när den far,
hoppet som vill hoppas nå sin verklighet,
ömhet i den blick som ser vad ingen vet.

Istället är bibelns vanligaste hälsning; ”Var inte rädda”.
Snart kommer vi att lyssna till hur en grupp herdar nås av just dessa ord, inför ett blixtrande änglasken.
Nej, inte en slutgiltig undergång, men födslovåndor inför en födelse. Somligt måste gå under, för att något nytt ska komma.
Allt det vi kallar ondska, där somligt mest skaver i den lilla världen, annat rör sina cirklar ut i den våldsamma stora verkligheten. Där en del bara syns mänskligt fegt och plumpt, annat är som drivet av en dödsbringande omänsklighet vi inte klarar av att hejda. Annat som drabbar genom jordklotets genom årmiljonerna föränderliga rörelser, floder, skakningar och utbrott.
Vårt rop som söker efter svar.
Var finns Gud?
Vad är en liten människa?

Domssöndagen tar emot oss med allvarsamt hoppfulla svar. Fem i tolv är inte de sista skälvande minuterna innan livets och mänsklighetens upphörande. Det är dödens upphörande. Förstörelsens upphörande. Sedan börjar en ny tid, bortom vår förståelses horisont, ännu mer bortom vår kontroll. Det godas beständighet.
Gud blir allt i alla.

Bland allt vi hoppas på finner jag detta som det i längden hållbara. Oavsett hur önskan om hur hela mänskligheten på egen hand slutligen samlar alla sina goda krafter för att upphöra med alla krig och rädda vår planet, återkommande fallerar.
Visst behöver vi en Frälsare. Med stort F. Långt hellre än ett A följt av ett I, där den senaste tidens kaos visat på svårigheten att styra och kontrollera denna superhjärna.
Så mycket mer finns i den som också är vår Skapare.
Med samma ömhet, vishet och kraft som format världen och dess sköra livstråd.
Som redan visat sig beredd att göra allt för att rädda den, utom att ta ifrån oss vår fria vilja för att med tvång genomdriva sin Allmakt.

Det kan vara långt dit. Den oro vi har idag är då bara ytterligare en av alla världskriser som utspelats under tidens gång, så att undergångsprofeter lyft sina röster. Eller är verkligen det mänskliga avtrycket så stort och påfrestande att det är nära. Oavsett allt, påminner Domssöndagen oss att vända oss mot vår Skapare, ta emot förlåtelsens möjlighet till en ny början, plantera och hämta kraft till det som är gott.
Det som alltid är lönt.
Därför att det goda är bestående. I någon form.
Gud håller det.

Inuti bor barnet, ömtåligt och vekt,
inuti finns rummet, där du själv har lekt.
Ute i det stora, inne i mitt djup,
väntar samma hunger, kom till oss, o Gud.

Herre, du som frälser kommer hit igen,
vårt Hosianna väntar.
LYSSNA till sången

Åsa Hagberg

Det är en slogan. Vi frågar: ”Allt väl?” med det givna svaret ”Ja”.
Alltså … kanske inte just ALLT, men det som ryms i en kort hälsning. Den som säger att ”frisk” är normalläget, och allt annat är undantag vi dras med ibland.
Eller …? Vad lägger vi i ordet ”frisk”?

Det började redan på BB. I den första översvallande lyckan verkade allt vara väl.
Men visst var det oroande att barnets nyfödda reflex att suga sin föda inte fungerade.
Det andra, mer grundligt utförliga läkarbesöket bekräftade vaknande misstankar om det som var svårt att sätta ord på. Som ”handik …”
Det tredje besöket, när en hurtig läkare som hållit det späda barnet upp och ner ett hisnande ögonblick, kunde konstatera att spänsten var ovanligt bra, ”men han kommer aldrig att kunna gå i en vanlig skola”.
”Nähä” tänkte jag ”hur kan han vara så säker på det redan nu?”
För även en logoped hade gjort sina besök. Hon, som i det trevande sökandet efter vilka ord som var minst dåliga, innan funktionsnedsättning eller IF (intellektuell sådan) ens var uppfunna, talade om ”hans sjukdom”. Samtal, där det framstod som att allt det som inte var väl gick att träna, kanske så mycket att det till slut nästan inte märktes.
Jag mobiliserade alla mina krafter mot det målet.
För hans eget bästa!

Jag har fått ompröva.
Allt vi kallar svaghet, eller kanske antyder som ”sjukt” varken kan, eller ska, tränas bort. Vilken tunn livslina man annars måste balansera på för att platsa i den ”vanliga” verkligheten. Och varför är den så mycket bättre?
Den här lördagen fick jag återigen se det.
Vi hade vår dag på torget i Båstad, då FUB (intresseförening för barn, unga och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning) i hela landet uppmärksammade temat ”Hälsa”.
Vilken dag vi fick!
Tänk, hur alla som rörde sig där kring torget, återigen påminda om hur mycket elände det finns i världen, fick se en grupp människor som gladdes åt att vi kunde vara där tillsammans under en solig himmel och låta våra kroppar komma till uttryck. Vi gjorde gymnastik, så som var och en kunde, en del av oss med stöd och handräckning. Vi fick en bandyklubba i handen … siktade … och gjorde mål!
Applåder!

Hälsa, på ett väldigt påtagligt sätt. Jämförelsesjukan lyste med sin frånvaro. Likaså verkade flertalet ha byggt upp immunitet mot BDPD-syndromet (Bara Det Perfekta Duger). Alla kunde ju se oss, ingenting var gömt för den omgivande publiken. Kom och var med! Allt måste inte vara svårt. Vi gör det vi kan, och vi gör det med glädje.

Självklart finns också svårare frågor att hantera. Att RGG-syndromet (Rund Go´ och Glad) inte görs till en normalitet så att sund mat och rörelse försummas, därför att FISTV-kulturen (Fika I Soffan vid TV:n) breder ut sig som den mysigaste och bästa sysselsättningen.
Vi märkte under Corona hur förödande det var.
För den fysiska hälsan. För den mentala.
Så underbart att få träffas. Att få röra på sig. Göra det tillsammans.
En aktivitet ordnas. Ledsagare finns tillgängliga. Samverkan med kommunen.

Bland det svåra finns också rapporter om att personer med IF ofta får sämre vård. Dels på grund av kommunikationssvårigheten i båda riktningar, innan en diagnos går att ställa, och bristen på den extra tid som skulle krävas för att nå fram. Dels prioritering, då en tillkommande komplikation kan döljas bakom den livslånga funktionsnedsättningen, utan tillräcklig insikt i hur en dubbel belastning påverkar så mycket mer än en enskild svårighet. Hur begränsningen inte ”bara” blir 1+1, utan oftare 2×2 i livspåverkan.
Hälsan är en av livets viktigaste gåvor. Ännu mer för den som redan lever med en funktionsnedsättning.

Kanske det är det som lyser fram där på torget.
Förståelsen i hur värdefullt det är att få vara där i allt det som vi kan göra. Tillsammans.
Jag är tacksam att få vara med.

Åsa Hagberg
Författare, tillika ordförande i FUB Båstad