Orden ovan är inte mina, utan sonens, han som har den extra kromosom som gör att 21/3 blivit FN:s Världsdag för Downs syndrom. Den 21:a kromosomen är då inte ett par, utan en trio.
I september kommer jag att ingå som en av föreläsarna på Intradagarna för att lyfta ämnet ”Anhörigkompetens”. Den som aldrig går att finna vid en skolbänk, utan uppstår i begrundan vem den närstående är. Snart räknar vi 30 år, äldste sonen och jag, där han, trots sina få ord och uttryck, varit en källa av insikter.
Citatet ovan har sitt särskilda tillfälle ända ner i barndomen. Att välja skola hade varit en inte alls självklar beslutsprocess, då den skola som sågs som det givna valet för de särskilda barnen låg i en annan kommun. Han skulle skiljas från både sin lillebror och de barn han lärt känna i förskolan, och bussas iväg tidigt på morgonen, ibland långa rundor då olika barn i trakten hämtades upp.
Men … att stanna kvar på orten skulle innebära den helt vanliga skolan, med alla sina byggnader, sin stora skolgård där barn i både låg- och mellanstadieåldern rörde sig, om än delvis avdelade. Bollar som for, höga rop, springande ben – nej det skulle vara omöjligt för honom att hänga med.
Fast … måste han det? Måste han hänga med i allt för att kunna vara där?
Måste den som är annorlunda bli ensam?
Mobbad?
Det handlar om många olika saker.
Dels hos individen. Om det finns ett behov av att skala bort sinnesintryck så att de blir färre och att en lugnare omgivning har en stor betydelse. Hos en annan individ kan det vara helt tvärtom – en lugnare omgivning är passiviserande, tar bort den stimulans som skulle ha funnits där det är liv och rörelse, som annars väcker en lust att prova det som går, och vara helt nöjd med att det inte är allt.
Dels hos den stödjande personalen. Om man i den lugnare omgivningen kan tillföra den stimulans som är helt och hållet i deras händer. Om man i den mer rörliga miljön kan skapa trygghet, så att den aldrig blir hotfull, och bidra till acceptans och gemenskap.
Valet landade på att först försöka med den stora skolan på hemorten. Och hur det valet visade sig få en gångbar väg i en mogen, lyhörd, stöttande och populär elevassistent som följde med upp från förskolan och därigenom även kände många av de andra barnen.
Med detta goda personalstöd skapades den trygghet som gjorde att det gick att skriva ett stycke i boken Det barn vi fick, om upplevelsen av skolan:
Det är någon månad efter skolstarten.
På dagis har de funderat kring olika yrken. Vad man kan bli när man blir stor.
Det är pojkarnas årgång, och lillebror är en av dem. Hjältemodiga pojkdrömmar flyger i luften: pilot, polis, brandman …
När han kommer hem frågar han sin storebror:
– Johannes, vad ska du bli när du blir stor? Ska du bli polis, eller …
Den här gången kan Johannes svara och tvekar inte ens. Sträcker sig stolt:
– Jag ÄÄÄ ´tor!
Han var inte stor därför att han kunde göra allt som de andra barnen gjorde, inte för att han var en av dem som sprang fortast och därmed väckte beundran så att man såg upp till honom, eller för att han med hög hastighet lärde sig det som presenterades i klassrummet.
Han var stor därför att han klarade att befinna sig på en stor plats.
För att han var tillsammans med andra som gjorde sådant han tyckte var stort.
För att han fick stöd att prova mer än han skulle ha kunnat på egen hand, och känna att det gick. Det räckte långt – att det gick!
Nej, det blev ingen mobbing, och självklart hade assistenten en betydelsefull roll i detta. Istället märktes det omvända. Insikten i klassen hur lågt det vore att mobba någon som är lite annorlunda, att istället se värdet i det. Till och med bli stolta.
Johannes egen självkänsla bidrog förstås, han skämdes inte för vem han var.
”Jag är stor.”

Låt oss ge plats för det. Inte dra in stöd och utrymme.
Inte bara på särskilda platser för de särskilda.
Också mitt i det vanliga livet.
I var mänska finns en blomma, om den bara får slå ut
kan det hända vi får se nåt vi aldrig sett förut.
I var mänska finns en blomma, fast en del av dem är små,
fast en del kan kallas ogräs är de blommor ändå.
LYSSNA till hela sången (inledd med dikten Änglavärlden)
Åsa Hagberg