Långfredag i kyrkbänken. En paradoxal dag, just när våren gör entré. Vi är ändå förvånansvärt många som väljer att tillbringa en del av dagen i det svartklädda kyrkorummet. Så lätt det vore att välja bort, denna långhelg då vår vackra Bjärehalvö slår ut i blom och evenemangen tävlar om uppmärksamheten.
Varför sitter vi där, trots de dystra tongångarna som inte ens får något instrument som kan liva upp dem? Mänskliga röster försöker hålla tonen, så gott det går … Men hellre försöka än vara tyst. Det är inte för skönsångens skull vi sitter där. Det är innehållet.
Att våga gå in i mörkret för att (återigen) ta in vad … eller snarare vem som får det att vända.
Långfredagen är den Gudomliga dårskapens dag.
Den alternativrörelse som av kärlekens fria vilja tar udden ur ondska, mörker och död genom att vara tvärtom.
Inte som det gärna blir för oss.
Våra åsikter blir (alltmer) motsatta, sedan gör vi samma sak, bara från andra hållet.
Vi hindrar förstörelse genom att förstöra.
Vi strider mot yttrandebegränsningar genom att begränsa de andras.
Vi hindrar strider genom att strida … det som så sällan stannar vid försvar när hämndlusten sipprar in, närmast oundviklig efter alla de övergrepp som utspelas inför ögonen, och falla ner i samma metoder, samma övergrepp, om än kanske inte lika mycket, inte riktigt lika onda … Det vill vi ju inte vara.
Men att vara tvärtom är långt svårare.
Den dårskap som gör Långfredagen både så trösterik och besvärande, när förändringen söker en annan riktning, inåt. Jaget. Duet. Viet. Sanningen. Gud.
Snart ska vi alla få del av ett och samma bröd, vid påskdagens jublande trumpeter och fanfarer.
Vad gör det med oss?
Att Livet är starkare än döden?
Vår Frälsare lever.
Vi väntar på ljuset.
Tar emot.
Om ingen hade gråtit när du själv fick ta vårt kors,
om aldrig någon insett att du blödde liv för oss,
gjorde du allt ändå för kärleks skull?
(Ur För kärleks skull, LYSSNA till hela,
ingår i kyrkans psalmprovning 2025-56)
Åsa Hagberg