Insändare, bla i Kristianstadsbladet 211004, Sydöstran 211007, HD 211008 (kortad).
”De allra mest utsatta i vårt samhälle” är en fras som lite då och då lyfts av politiker och debattörer. Ett viktigt begrepp, eftersom det berör personer som drabbas allra mest om samhällsinsatser sviktar – men vilka menar man?
Vi kan jämföra med att komma till en olycksplats med flera skadade.
En skriker högljutt, medan en annan ligger tyst en bit därifrån. Regeln är alltid, hur svårt det än känns, att vänta med den ropande och börja hos den som är tyst, om det handlar om att rädda liv, den som just då är allra mest utsatt. Sedan återvända till den ropande, som självfallet inte ska överges.
I vårt mediala samhälle, där fokus och uppmärksamhet leds av det som syns och hörs, behöver vi återkommande påminnas om hur det bland ”de allra mest utsatta i vårt samhälle” finns de tysta. De, vars behov vi missar, trots att de är djupgående, därför att man inte hörs, därför att man är en mindre del av väljarbasen och lever i det fördolda.
Vilka tänker du, som läser detta?
Vilka är de som kränks i det tysta? Fråntas sina mänskliga rättigheter, lever bakom stängda dörrar, trots att man inte dömts för något brott?
Att utsättas för detta, om man samtidigt inte ens har ett språk att tala med, inte själv kan förflytta sig, äta, utföra sina toalettbestyr och sin hygien, så att man är helt beroende av de händer som inte längre går att lita på, måste vara det mest utsatta som går att föreställa sig.
Ja, detta inlägg handlar om personer med omfattande funktionsnedsättningar, om stödet brister. Men även den som till det yttre har förutsättningar att klara det mesta, men genom intellektuell funktionsnedsättning ändå behöver dagligt stöd, drabbas hårt när bristande insatser kränker och förhindrar självbestämmande och livsval. Som om man inte är en person, bara ett hölje av en diagnos. Den diagnos, som Försäkringskassan kanske sedan inte längre godkänner som tillräckligt skäl för att beviljas aktivitetsersättning.
Enstaka svarta rubriker påminner oss om att sådant sker i vårt samhälle, innan det blir tyst igen, så att det kan framstå som enskilda undantag. Men den mångåriga utredning som LSS-lagen befunnit sig i, den limbo av indragna beslut och insatser som hamnar i medieskugga bakom några fuskbolags välfärdsmissbruk, har gett svåra konsekvenser.
Inte bara de enskilda som drabbas tillsammans med sina anhöriga, utan varje misslyckande, allt som tillåts ske i gömda rum där den drabbade inte på egen hand har någon chans att förändra situationen, allt sådant ökar också tillvänjningen av det institutionella tänkandet.
Vi förväntas förstå att det (annars) är professionellt och med avsikt att skydda.
Vi kan förfasas över hur färgade i USA ännu kan känna av spåren av slaveriets historia, och glömma att det långt senare i vårt eget samhälle, medan 1900-talets välfärdsstat utvecklades, fanns institutioner för dem som det ansågs vara bäst att hålla utanför, med ord som ”sinnesslöa”, ”obildbara”. Det är en mörk del av vår historia, med skrämmande överdödlighet och medicinska experiment.
LSS-lagen blev spiken i kistan för det tänkesätt där man skulle ”vårdas” och ”skyddas” innanför institutionens murar, för att nu istället leva som andra, delaktig i samhället.
När LSS-lagen försvagas blir trenden mot ökad institutionalisering tydlig.
Inte för alla. Goda exempel visar hur inte ens en försvagad LSS-lag innebär att den måste ges sin snålast möjliga uttolkning. Goda exempel visar hur det alltid är en vinst där man tar individuella hänsyn, så att de berörda finner trivsel och livsglädje, som man gärna sprider vidare.
Där frågan är nedprioriterad väljer man undantagen. Om en gruppbostad som undantag kan bestå av max 6 lägenheter, bygger man två sådana enheter tillsammans (12 lägenheter), och granne med äldreboendet och den Dagliga verksamheten, så att hela livet samlas på ett ställe. Den kortsiktiga samordningsvinsten äts snabbt upp av ökat vårdbehov och det mänskliga lidandet i att skjutas undan dit där den egna personligheten avtrubbas, där avvikande beteenden dominerar och förvärras eftersom man tar efter varandra, medan den tysta stängs in i sig själv.
En tonåring drunknar i badkaret, medan personalen umgås i ett annat rum
Där en försvagad LSS-lag har lagt alltmer inom ”normalt föräldraansvar” så att bördan till sist dränerar föräldrarnas sista droppe av ork, ökar behovet av barninstitutioner – trots att ingen vill det. Om det samtidigt ska bli en besparing – eftersom det oftast är dyrare än att stödja föräldrarna – ges uppdraget till den billigaste, minst seriösa anordnaren, med brister i tillsynen. Ett litet barn dör.
Det är därför självklart en glädje att regeringens kommande budgetförslag slutligen innehåller poster för att fler kan (åter)få rätten till assistans och förbättrade livsvillkor – främst ett tecken på att LSS-utredningen ser slutet av sin alltför långa tunnel. Men rättighetsarbetet är långt ifrån färdigt. FN:s 19:e konvention, ratificerad också i Sverige, visar att många steg återstår till ” … lika rätt för alla personer med funktionsnedsättning att leva i samhället med lika valmöjligheter som andra personer”.
Vecka 40 är FUB:s aktivistvecka. FUB, som både lokalt och på riksplanet är intresseorganisation för den grupp där man har en intellektuell funktionsnedsättning, som blir utsatt i ett bristande samhälle, men som kan bidra med underbara personligheter där insatser och stöd fungerar väl.
Låt oss tillsammans arbeta för detta samhälle, där vi alla får finnas och blomma ut. Låt oss värna att den som är mest beroende av lagens skydd av sina rättigheter, också har det. Låt oss tala, om någon saknar språk, ropa, så att vi aldrig glömmer de tysta.
Anders Lago, ordf. FUB
Jeanette Fridh, FUB Malmö
Nils Kjeller, FUB Helsingborg med omnejd
Lena Landin, FUB Klippan/Åstorp
Ingegärd Persson, FUB Ängelholm
Charlotte Söderlund, FUB Bromölla
Åsa Hagberg, FUB Båstad
HD – bild 8 okt, bild 9 okt, bild 9 okt
