Den här söndagen börjar vandringen – Den Heliga Trefaldighets Dag, detta högtidliga namn som inleder den långa räckan av första, andra, tredje … upp till 24:e söndagen efter Trefaldighet.
I mina unga år kunde det inte vara t r å k i g a r e. Så många söndagar, utan en synbar högtid mer än midsommar, i kyrkorna en av de mindre viktiga. Men ännu mer, den förstelnade traditionsbördan att alla texter var förutbestämda, trots att inget särskilt fanns att fira. Varför detta tvång? Var fanns Andens frihet?
Uppenbarelsen kom först ett par årtionden senare, då jag fick det underbara uppdraget att arbeta med nya psalmer till hela kyrkoåret i Och himlen rör vid jorden. Söndag följde på söndag … wow, vilken resa jag fick göra! Vilken djupt förankrad visdom som ledde oss steg för steg, kyrkan, den lilla späda plantan som skulle växa, bära frukt, och bli redo för kommande höststormar.
Som författare var det framförallt att uppleva berättelsen, den röda tråden, som en roman likt ”Kristens resa”, varje söndag en etapp på färden, nya möten, äventyr och svårigheter att klara av (inte sällan efter att först misslyckas …).
Som Frälsarkransanvändare är det också lätt att se hur vi rör oss samma vandring, hela kransen runt, och i sin helhet just i den ordningen. Knappast förvånande, Martin Lönnebo känner sitt kyrkoår och förstår vikten av upprepning, och den fördjupning det möjliggör.
Vi plockar inte bara russinen ur kakan.
Vi får hela Livets bröd.
Vi börjar med GUDSPÄRLAN, Fadern, Sonen och Anden, för att helt förankras i vem som bär vår tro och vår vandring. Den som är både gränslöst stor, räddaren och vännen, och så intimt nära att vi kan tänka Guds tankar, lyssna till Guds viskning och finna kraften som en inre källa. Ja, en sådan Gud är värd all ära och makt, vår lovsång och vårt liv.
Så kommer välkomnandet till Guds rike, JAGPÄRLAN och DOPPÄRLAN.
Välkomnandet i barnaskapet och dopet, välkomnandet till festen, välkommen tillbaka om du gått förlorad – för Gud dömer ingen som söker nåden. Må ingen ställa sig i vägen.
Nästa fas inleds med Apostladagens uppdrag att dela evangelium, det som blir en särskild kallelse för några, men som hela kyrkan behöver förstå och understödja. Här finns mycket av ÖKENPÄRLAN, den tålmodiga överlåtelsen, processen att låta sig helgas mot att mer bli som Jesus, inte söka sin egen ära, förvalta de gåvor man fått just som gåvor och utan självhävdelse, att kunna känna igen och älska sanningen.
Men även BEKYMMERSLÖSHETSPÄRLAN ger sig tillkänna, Jesus tar oss till sitt förklaringsberg som en oas i öknen, nådens gåvor växer, vi tar emot friheten i Kristus.
Diakonins dag inleder den tredje fas, där vi i kärlekens handling ser Medmänniskan, och här finns självklart KÄRLEKSPÄRLAN och OFFERPÄRLAN. Och när Bekymmerslöshetspärlan återvänder är det som en kärlekens frukt, att finna det enda nödvändiga, det som bär bortom döden.
Allt detta bär vi så med in i det mer allmänna troslivet, det att vi alla, i helg och vardag, är kyrka. Hur tron fördjupas i var och en av oss, hur vi ser på, och bemöter varandra, och hur vi lever tillsammans. Här ser jag HEMLIGHETSPÄRLORNA, där vi lägger vår personliga tro, livsdrömmen och de människor som står oss nära. Martins egna ord om hemlighetspärlorna säger att: ”Hemligheterna tar vara på mystiken och den personliga bönen. De kan vara som en förberedelse på det okända. Ingen känner döden, men Kristus går före.”
Just så är kyrkoårets slut, förberedelsen på det okända. En död vi påminns om, inte minst under den inskjutande Allhelgonahelgen – NATTENS PÄRLA – och sedan UPPSTÅNDELSEN, men som inte bara gäller den enskilda människan, utan involverar hela Skapelsen.
Då vilar vår tro i GUDSPÄRLAN.
Vi väntar vår Frälsare.
Är du Beskyddaren, är du Förbarmaren,
är du den gode Hjälparen?
Är du Beskyddaren, är du Förbarmaren,
är du den vän som älskar än?
(Ur sången Beskyddaren)
Lyssna till sången i SVT Gudstjänst 30/5
Åsa Hagberg