Det finns somligt som alltid måste firas. Ju fler orosmoln som hopar sig, ju mer behöver vi samlas kring varje stråle av ljus som bryter igenom, kanske bli än mer medvetna än tidigare om hur ljus den är, hur oumbärlig.
En sådan ljusstråle bryter igenom imorgon.
21:a dagen i den 3:e månaden. Alla vet väl direkt?
Just det: ROCKA SOCKORNA DAGEN.
Den ljusa klara strålen är att den belyser människans inneboende värde. Inte byggt på förmåga att – kanske med våld – bre ut sig i makt över andra, inte heller på konkurrens i en tävling om att nå fram mot åtråvärda framgångar, inte heller på den idealiserade skönhet där alla proportioner stämmer enligt rådande mallar.
Utan den i att vara mänsklig.
Lyssna till Änglalagen
Störst den tilltro som fyller det minsta med storhet …
Förebilderna just den här dagen har begåvats med en extra kromosom på det 21:a kromosomparet, som gör proportionerna unika på sitt sätt, somligt blir ofta lite kortare – både enskilda kroppsdelar och hela kroppen, och så ögonen, med sin vackra mandelform som är så karaktäristisk. Den som därför först skrämde mig, men sedan jag lärde mig se och förstå vad som finns där innanför, väcker djup ömhet. Kroppens kommunikation blir minst lika viktig som röstens – om den senare alls finns. Tanken blir aldrig invecklad, klarar inte av lögner och masker, men dras till det allra viktigaste, närmast hjärtat.
Men visst är orosmolnen tunga. Allra mest för det lidande som är omedelbart synligt hos de krigsdrabbade i Ukraina, hur ont det gör bara att se, hur är det då inte att vara mitt i det …? Hjärtat blöder, ropar och ber!
Därunder, en annan oro i hur samhällets stöd under kriser har en förmåga att liksom … tappa andra stora, men tysta behov. Det är både nödvändigt och viktigt att lära sig av. Nödvändigt att sluta upp kring en gemensam samhällskris och hantera akuta behov och världens nöd. Lika nödvändigt att vara medveten om att andra behov inte flyttar ut ur verkligheten, att den som är hjälplös utan stöd inte plötsligt har förmågan att klara sig själv nästan hela dygnet utom de få timmar per vecka, som inte går att sudda ut ur dokumenten. Att dagar i ensam passivitet aldrig får växa ut i veckor, månader … till ett skuggliv där det mänskliga ljuset kvävs.
Det är min förhoppning att morgondagen kommer att märkas.
Inte bara som ett jippo att sätta på sig olikfärgade strumpor, utan att vi när vi trär dem på våra fötter också tänker efter vad de symboliserar. Så att vi ger rum till den som inte själv kan ta sin plats, lyssnar till den röst som inte ropar högst, låter ljusstrålen av medmänsklighet glädja oss ända ner i botten.
En sång till den som – fortfarande – lär mig, och påminner mig om allt detta.
Tack, Stefan Jämtbäck, för musiken i bloggens båda sånger.
I det mänskliga
I det mänskliga finner vi varann, du och jag, tillsammans här på jorden …
Åsa Hagberg