Det är andra advent. I kyrkan är titeln också ”Guds rike är nära”.
Hur märks det? En värld, där alla håller fred med varandra, alla räcker ut handen i hjälpsamhet, har förståelse för varandras olikhet och ser hur vi behöver just detta, där det är lätt att dela med sig, men heller ingen fuskar och utnyttjar, där sanningen får lov att sägas och märks ända ut i ögonen …?
Ja, det vore väl den där drömmen vi sjunger om. ”I natt jag drömde …”
Det är lätt att tänka att det kommer uppifrån, vilket det ligger en hel del sanning i. Den som har makt att leda kan både förhindra ont och inspirera gott – eller (tyvärr) tvärtom.
Men Guds rike är nära.
Det börjar inifrån.
Jag läser texter som utgår från något som ser väldigt litet ut, som ett senapskorn, som en outslagen knopp, som en liten klump surdeg … som förebådar ett nyfött barn.
Igår fick jag se en glimt av detta.
Något som ser väldigt litet ut för världen. En liten lokal förening för personer med Intellektuell Funktionsnedsättning, det som tidigare benämndes utvecklingsstörning, men där det blivit tydligt att ingen vill kallas något som heter ”störd”, eftersom det missbrukats alldeles för mycket i föraktfulla kommentarer. Vi får hoppas att den nya benämningen kan hålla emot sådant, med sin enklare förkortning IF. Men föreningen heter fortfarande FUB, ett U som lika gärna kan vara Unik. B som var Barn, men som sedan bildandet hunnit uppnå alla åldrar, fast … som för alla föräldrar som ofta går in i ledarskapsrollerna, våra älskade barn, även där rynkor börjar framträda kring ögonen.
Men jag ser faktiskt drömmen ovan.
Jodå, vi är Covid-passade och glest utplacerade, då vi skall fira vår jubileumsfest (60 + 1 år), somliga hemifrån, och så att de händer som räcks ut är just de som hör vardagen till, medan det allmänna kramandet måste vänta ännu en tid. Men en form av fred uppfyller rummet i att ingen är mer särskild än den som i samhället skulle ses ha ringa betydelse. Det största i det minsta får visa sig.
Vi har en professionell sångerska i Anna Carlsson som spelar och sjunger från den stora scenen. Men när inbjudan går ut att mikrofonen är fri om någon mer vill sjunga, då …
Alla dessa modiga personer som i stor lycka stiger upp på scenen, för att utan noter eller papper sjunga ett solo man knappt hunnit öva på, men med stabilt komp från synten och kanske en viskning i örat … ja, Annas skicklighet och anpassningsförmåga är en viktig trygghet att ha med … så blir det så bra.
Vilka applåder! Välförtjänta.
Tänk att få göra det.
En av dessa föräldrar, får i sitt arbete ta sig an barn som behöver extra föräldrastöd, sargade, ledsna, oroliga, rädda, vilda … Någon undrade vem hon har till hjälp i detta?
”Jag har min son.”
Det är svårt att säga exakt vad den vuxne sonen gör. Men en okomplicerad personlighet som tycker om barn räcker långt. Krångligt får bli enkelt en stund.
Det är så vi ska spana efter Guds rike. Inte så mycket uppifrån, hellre i något som framstår som litet, tills det får göra sin verkan.
Förbereda oss på att det kanske är annorlunda än vi tror.
Så nära är Guds rike som senapsblommans frö,
det största i det minsta med kärlek nog att dö,
med kärlek nog att dö.
LYSSNA till hela sången.
Åsa Hagberg