PREDIKAN vid Högmässan i Förslövs kyrka 6/9
Jer 38:7-13, Rom 12:16-21, Matt 7:12 (Matt 22:36-40)
Idag är en av Kyrkoårets särskilda dagar.
Inte stor så som Juldagen, Marias bebådelse, Påskdagen eller Pingstdagen, men med en särskild betydelse – inte bara för alla som arbetar inom diakoni.
Jesus svarar på vad som är allra viktigast i Guds lag, vad den vilar på.
Man kan jämföra med den hypotetiska tankelek vi gör ibland, att någon ska resa till en öde ö och bara får ta med en enda sak – vad väljer man? Nyfiket väntar vi på svaret, egentligen inte för själva föremålet i sig, utan för vad det säger om VEM personen är.
Så, vad svarar Jesus?
Av alla bud som uppfyller Gamla Testamentet, ibland sida upp och sida ner, in till minsta detalj, går de att fångas upp och bäras av ett enda: DU SKALL ÄLSKA …
Det är värt att suga på en stund.
GUD ÄR KÄRLEK, så mycket, så helt och hållet, att det enda han egentligen önskar av oss är … Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, all din kraft, allt ditt förstånd – och din nästa som dig själv.
I dagens evangelium sammanfattar Jesus det väldigt praktiskt och jordnära i den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.
Visst låter det enkelt, nästan självklart? Vem håller inte med? Vi behöver inte ens ha en tro för att förstå det. Var och en av oss är som myran som drar sitt strå till stacken.
Man kan undra: Vad ska vi då med diakoner till?
Prästerna sköter det som handlar om Gud, och så tar vi andra hand om det medmänskliga, ja, det kan väl prästerna också hjälpa till med.
Men, det ÄR ju inte enkelt. Eller hur?
Man behöver inte sitta särskilt länge vid TV:n, eller swajpa med mobilen, eller bara lyfta blicken och se den närmaste världen runtomkring, för att veta att det finns oerhört mycket som är allt annat än enkelt.
Det finns så mycket ilska, så mycket oro, så mycket våld.
Svaghet föraktas och trampas ner.
I trängseln och orättvisan måste var och en kämpa för sin egen sak! Ropa ut sin ilska, gråta sin besvikelse. Ingen annan gör det, mer än de som är i samma situation!
Därför finns en särskild, diakonal kallelse, direkt från Guds eget blödande hjärta.
Inte för att av egen kraft vara godare än alla andra, men att i sin kallelse gå in under Guds beskydd, söka nåden, ropa efter den och ta emot. Finna den motkraft vi läste om i Romarbrevet, den som aldrig lönar ont med ont utan skapar förändring genom kärlekens handlingar.
Vara Nyckelspelarna, som inspirerar andra.
Det tar tid och uppmärksamhet.
När villervallan tränger på, och blir för krävande, måste man inte vara superhjälten som alltid räcker till för allt och alla, utan får lov att gå undan för att be, precis som Jesus gjorde det. Det är inte själviskt, det är själva källan.
Texten ur Jeremia blir ett talande exempel.
Eved-Melek är just en sådan nyckelspelare. Vid en första läsning kan det han gör tyckas ganska enkelt. Men kanske fler än jag såg programmet ”Nazismens kvinnor” för nån vecka sedan. I vilket fall, blev det en påminnelse om hur oerhört livsfarligt det är att stödja dem som räknas som motståndsmän, mitt under brinnande krig. Något av detta syns i nutid i Belarus, med vittnesbörd om svår tortyr.
Just så är det för nubiern och hovmannen Eved-Melek.
Han lierar sig med den profet som är utpekad motståndsman, medan det belägrade Jerusalem, landets huvudstad, står inför att falla. Hur många uttalade och outtalade regler överträder han inte denna stund? Vem är han att gå och säga till kungen att frige förrädaren?
Men Eved-Melek går inte bara i sitt eget namn, han är Guds budbärare, hans hjärta har rörts, vägen är förutberedd, han har vunnit förtroendet som den pålitlige och aldrig svekfulle tjänaren.
Så kan han få kungen att ändra sig.
Han behöver inte ens höja rösten.
Diakonin är inte bara en mänsklig tjänst.
Den är en helig tjänst.
Den är Gudomligt utrustad, till inspiration för andra.
När evangelium bärs fram, gör vi det med ett ljus på varje sida. Så ser jag kyrkans båda vigningstjänster, prästens och diakonens, två kallelser som tillsammans visar på evangeliets fulla innebörd.
Du ger den kärleken ett ansikte som inte är för att bli sedd,
där andra skulle fly från skammen så är den kärleken beredd.
Du ger den kärleken ett ansikte som till och med har känt vår död,
och där, när rädslorna har rämnat, är liv och liv i överflöd.
Amen
Åsa Hagberg
Sångversen ovan hämtad ur Du ger den kärleken ett ansikte
LYSSNA till: Bakom armbågars trängsel, Det mänskligaste