Då ställer vi om. Igen. Slänger våra planeringar och försöker skissa upp nya där vi är skilda från varandra. Det går egentligen inte. Med kyrkan som arbetsplats, är det en av de livshändelser som inte går att göra på distans. Gudstjänst är kropp och blod, det ÄR gemenskap, inte en föreställning någon konsumerar via sin dator, inte en nedskriven lära att gilla, krama, älska eller dissa.
Men när vi nu ändå måste, hur kan vi på något sätt ersätta det oersättliga, med några av våra största högtider inför dörren?
Betydelsen växer i att kunna gå in i en öppen, välkomnande kyrka, med möjligheten till enskilt samtal eller andakt. Men minst lika viktigt – en levande ljuslåga som brinner redan då man stiger in.
Det blir så tydligt.
Någon har varit där före mig, jag är väntad och önskad.
Sådana kallas ofta ”Närvaro”. Stillsamma lågor som går att lämna, viss om att de vare sig flammar upp eller slocknar. Skillnaden mellan en brinnande och en slocknad låga är … allt. När det mörknar märker man det, vad som är en lykta och vad som är ett tomt skal.
Nära till finns berättelsen om de tio unga kvinnor som bar med sig sina lampor inför konungens hemkomst, en av de evangelietexter som återkommer vid domssöndagstiden, om än inte just i år. I förseningens mörka natt står fem av dem med ett obrukbart prydnadsföremål, när olja saknades i lampan, och där ute fanns ingen att fylla på.
Det är en allvarsam text, precis som de övriga under denna tid. Inte för att skrämmas, men för att vi ska tänka efter i förväg.
Förtänksamhet.
Vad betyder något när det verkligen gäller? Hur förbereder vi oss för en kris? Hur ser vi till att ha med oss den skyddsutrustning som behövs, innan en pandemi golvar oss? Hur känner vi igen en sanning, så att vi inte blir lurade? Vem kan man lita på? Vilken lampa lyser fortfarande, när det mörknar?
Själv glider jag lätt in på något av mina favoritämnen. Denna gång Psalmen. När nyheten kom in i rapporteringen på SVT, blev självklart många av de efterföljande reaktionerna spekulativa. Vilka psalmer ska vi då ha? Lika självklart kom det att handla om det yttre höljet. Kunde inte någon kändis skriva? Lite andra musikstilar? Och så språket, modernt, nutida, normkritiskt …
Jag kände lite av en inre suck.
Är inte psalmen mer än så? Är inte psalmen mest av allt som en lampa fylld med olja? Den kan vara enkel eller guldskimrande, materialet handlar då framförallt om värmetålighet och genomsläpplighet, att lågan framträder utan att höljet börjar brinna.
Så vad är oljan?
Jag har alltid tänkt att det är Gudomlig närvaro.
Den finns där och välkomnar mig, redan när jag stiger in.
Inget mörker, där du inte redan varit,
ingen smärta som du inte redan känt,
i det djupaste är vägen redan öppnad,
och ett ljus är tänt.
Kom till oss i vår natt,
stanna när det mörknar,
om till oss i vår natt,
stanna när det mörknar här.
Ur Pärlor – Lyssna när Lina Spetz sjunger till Nadja Erikssons musik (sång nr 10)
Åsa Hagberg