Om Maria har någon tid, är den nu. Även om julkrubborna är nerplockade kommer snart Bebådelsen, men först sjunger vi om hennes vandring till templet med världens ljus i sin famn. Symeon skyndar fram på sina åldrigt, stapplande ben; ”… nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat, ty mina ögon har skådat frälsningen …”
Inte bara skådat.
Han får sluta den lille i sin famn.
Det är inte så länge sedan jag hade glädjen att gratulera en 95-åring. Släkten var också där och bland dem ett 40 dagar gammalt barnbarnsbarn. Jubilaren fick hålla det lilla barnet en stund, då, när de allra ömmaste dragen framträdde, dessa två som befann sig på varsin ände av livscykeln, ändå så nära varandra.
Så nära är Gud.
Symeon blev en av de få som i ett dyrbart ögonblick av sitt liv hann få hålla den lille.
Maria fick göra det hela hans barndom. Fly med honom och dela hans änglavakt, trösta när den första tanden bröt igenom, hålla händerna när han provade sina egna ben och någonstans i allt detta återvända till den trakt där vanligheten lägrade sig. Om hon någonsin, i vardagslunken, glömde vem han var, blev hon snart påmind. ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader …?”
I min barndom var Marias del i Jesu liv minimal: En mamma som födde ett barn. Visst, det var en fantastisk förlossning med änglasång, herdar och vise män, men sedan var hon snabbt ute ur bilden igen. Vad är en mamma i världshistorien? ”Alla läkten ska prisa mig salig …” Nåväl … världshistorien i ett land som inte ägnar sig åt de saliga helgonen?
Kanske, trots allt, hon ändå börjar vara någonting, även i vår del av verkligheten. Ikoner på Maria och Jesusbarnet får lov att vara framme året runt. I landets domkyrka framställs hon i egen gestalt, den lite mer åldrade, sargade Maria. Då, när han var tagen ifrån henne. Avsaknaden av tradition lämnar fältet fritt att finna sin egen Maria. Kanske skapa en mer västerländsk anpassning? Hur formbar är hon?
”Min” Maria målas som en ögonblicksbild på den inre näthinnan i november 1994, samma höst som Estonia sjunker i havet och hela Sverige mörkläggs i sorg. Då tänds ett litet ljus när ett barn till, ett sådant som läkarna förklarat som omöjligt. I den stunden förenas jag med världens alla omöjliga mödrar och ser inom mig Marias ansiktsuttryck när ängeln lämnat henne. Puh … Följande sommar föds det omöjliga barnet lite för tidigt. Det visar sig vara ett ”sådant barn” och oväntat finner jag mig själv med ett barn likt Jesus i mina armar, 2400 gram späd hjälplöshet. Gud visar sig i kropp och blod. Så liten, så öm, så gränslöst stor.
”Min” Maria är Modern, eller, Mamman, om vi föredrar det ordet. Inte bara den som föder och bär, utan också förstår det som aldrig går att räkna ut med enbart tanken som redskap. Det betyder inte att hon är okunnig. Vad hon säger och gör bär vittnesbörd om att hon är väl insatt i skrifterna, och att hon kommer att ägna resten av sitt liv till att begrunda hur dessa kommer till uttryck i det barn hon fött. Men hon vet samtidigt att hon måste sluta paradoxen i sin famn och älska den, det omöjliga och obegripliga. Barnet är verkligen både ock, liksom den uppväxande och slutligen framträdande Jesus är både ock, liksom den som förblöder inför hennes ögon och plågade hjärta är både ock. Både Gud och människa. Hur skulle hon kunna tro något annat? Hon har haft hela livet på sig att ta det till sig, medan lärjungarna bara haft några få, om än intensiva, år.
”Min” Maria framträder som ett nyckelvittne. WWMT – What Would Mary Tell? Vad skulle hon inte kunna berätta, och vad har hon inte redan sagt oss?
Den berättelsen blir aldrig färdig.
”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.”
Se också Maria, en livsberättelse
