Vi tänder adventstidens ljus,
nu lyser i staken det fjärde.
Det verkar så litet, men skenet är starkt.
Nu ser vi Maria som bär det.
(Ur Vi tänder adventstidens ljus)
Fjärde advent – Herrens Moder. Att det skulle ta så många år utan att närmare reflektera över Maria. Men allt mer är hon den som träder fram ur skuggorna och bär det klaraste ljuset.
Nej, hon är inte bitter. Hon är inte beroende av vår uppmärksamhet eller tillbedjan. Det hon har varit med om är redan så stort, att inget vi gör eller inte gör kan förändra det.
Jag älskar henne för det.
Maria, inte med den livsförvandlande tyngd som då universums Skapare uttalar sitt ”Jag är” och hela världen håller andan. Men som den, som har tagit emot allt som ryms i de Orden. Vågat tro dem. Vågat överlämna hela sitt liv.
Maria är den hon är, redan på sin tid.
Hon behöver inte att den religiösa eliten hyllar henne, hon behöver bara några allra närmast omkring sig, som tror med henne. Som Elisabeth, Johannes Döparens mamma och hennes släkting. Som Josef, trogen vid hennes sida.
Hon behöver heller inte bryta sin tids normer, för att trotsa ett patriarkalt förtryck.
Hon tar emot den som uppfyller dem, i det löfte som redan finns till den unga kvinnan.
Jag älskar henne för det.
Hur hon, i sin kropp, låter det allra Högsta i himmelen förenas med det allra ringaste på jorden. Vem, i alla mänskliga hierarkier, kan då vara utanför? Vem, som inte själv väljer det?
Maria är den hon är, in i vår tid.
Självuppfyllelsens tid, där ingenting är verkligen sant om inte förebilden är formad utifrån våra värderingar, så att vi älskar att röra oss bakåt och skriva om historien, så som vi tycker att den borde ha varit, om människor då var goda på riktigt.
Vi som gärna vet hur man ska tro för att Gud äntligen ska finna några som nått fram till sanningen i sin finaste form.
Maria låter sig inte omformas av det.
För henne är jungfrufödseln inte vidskeplig vetenskapsförnekelse. Det är den stund då hon berörs av universums Skapare, så heligt att det övergår vårt förstånd, ännu mer än de oförklarliga förbindelser som finns mellan kvantpartiklar på ljusårs avstånd, eller det tillstånd av ljushastighet där tiden stannar. Helig Ande, vem kan förklara det?
Låt de som vill skratta, håna och ifrågasätta undret.
Hon vet vem hon tror på. Det bär henne genom allt inte heller hon vet.
Jag älskar henne för det.
Hon är inte den självtörstande som måste bevisa sin plats på jorden. Hon är ”Herrens tjänarinna” i Kärlekens tjänst. Förebild i böner likt Franciskusbönens; ”Gör mig till ett redskap för din frid … låt mig sträva … inte så mycket efter att bli älskad som att älska …” Där är hennes kraftkälla.
Visst står hon ut att vara i skuggan.
Men jag gläds, där hennes ljus får lysa, visa vägen mot Emmanuel, det Högsta i himmelen förenat med det ringaste på jorden.
Gud med oss. De förtrycktas befriare.
Vem är jag i denna stund?
Den, jag nästan glömmer,
helt förundrad, att förstå,
allt som barnet gömmer.
Barnet, som jag hellre vill,
med mitt liv, försvara,
skydda den som redan är,
världens ljus, det klara.
Dig ska jag följa, dig ska jag bära,
dig ska jag evigt ära.
(Ur oratoriet ”Kom du godaste”)
Åsa Hagberg