Somliga begrepp är så frekvent förekommande att alla vet vilket ord som döljer sig i punkterna. Eller hur? Annars avslöjas det snart. 21 mars – av FN uppmärksammad som ”Internationella Downs-syndrom-dagen”. Eller ”Rocka-sockorna-dagen”, då, inte minst förskole- och skolbarn en dag om året gör helt rätt i att klä sig i omaka strumpor. För att vi människor är olika. Och det är som det ska. Därför, alltmer, en dag som får uttryck av ”Allas-lika-värde-dagen”. Risken med frekventa fraser är att de blir klyschor. Politiska utsmyckningar. Det låter bra – men vad menar vi? Hur lever vi upp till det?
Människovärdet liknar hur vi nu drabbas av inflation och prishöjningar. Alla känner av den, men för dem som redan fanns på marginalen sjunker livet i ett tröstlöst minustecken. Vanliga saker som bröd, potatis, en grönsak … Eller blir så snålt att hela livet kommer att handla om att begränsa vardagen förutom att jaga ören, överallt där de står att finna. Allt roligt är borta, oron tar över. Hur blir nästa månad? Och nästa?
När samma minus når välfärden, när den alltmer liknar en sprickfärdig bubbla av köer och väntetider, resurser som framstår som otillräckliga med personal som kommer och går, blir det också som en inflation över känslan och erfarenheten av lika värde. De som har ett större behov av stöd blir så mycket mer drabbade när resurserna brister. Det första som försvinner är allt det roliga. Oron lämnas kvar.
21 mars är Downs syndrom dagen. När vi börjar där, tillsammans med andra som på liknande sätt har en intellektuell funktionsnedsättning, förstår vi i botten vad ”allas-lika-värde” innebär. Särskilt efter att ha sett filmen ”Sockerexperimentet”, och vilka som i efterkrigstiden blev användbara som försökspersoner, då de ändå inte ansågs ha någon betydelse i samhället. Tack och lov är sådant idag förbjudet, och institutionerna stängda och ersatta av LSS-lagens intention ”leva som andra”. Det är dessa tillkämpade LSS-insatser som nu antagit sin nedåtgående trend, där jakten efter beviljade beslut hårdnar när ören och minuter måste räknas.
Därför firar vi denna ”Rocka-sockorna dag” – i glädje! Bara för några dagar sedan hade FUB (För barn, unga och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning) i Skåne sin länsdans i Grevieparken här på Bjäre. Som att, för en stund, befinna sig i en oas av livet. Med musiken strömmande ner från scenen dansar vi, vaggar, rullar, parvis eller i ring, alla vi som är så påtagligt olika utan att det behöver förstärkas med strumpornas färger, när alla personligheter redan uppfyller hela paletten med råge. Alla vi, som gläds, dansar och är. En av dem har jag själv fött, så att jag för alltid vet att vi är av samma sort. Värdefulla. Ingen kan ta det ifrån oss.
Självklart uppmärksammar vi ”allas-lika-värde-dagen”. Värnar, både rätten till stöd, men också det roliga och hoppfulla i livets gemenskap. Medvetna om vilka som lär oss, i botten, vad det innebär.
Du fanns där i mitt liv, och gärna ville jag ta över, vara den som visste bäst, vad du allra mest behöver. Men du såg annat mera viktigt, vad det är, när vi berörs på riktig.
I det mänskliga finner vi varann, du och jag, tillsammans här på jorden, i det mänskliga finner vi varann,finner vi varann.
I min ägo finns ett par sidor från tidningen Dagen 27/8 1968. Min pappa, Alfred Berglund, är just hemkommen från en resa i Europa. Målet hade varit att besöka vänner och kyrkor – när ryska stridsvagnar trängde in i Prag. Att han alls reste in säger något om hur överraskande det fysiska intrånget var. Att det skedde, och med vilken invasiv kraft. Hans upplevelse blir en ögonvittnesskildring hastigt nedtecknad per telefon av David Nyström, vid sidan av artiklar om överläggningarna, hur det tjeckoslovakiska reformvänliga kommunistiska partiet möjligtvis ska kunna sitta kvar – på VILLKOR ATT inga andra politiska partier tillåts och att presskontrollen förhindrar alla artiklar som kritiserar Sovjetunionen.
Allt känns så skrämmande aktuellt att läsa, 45 år senare. Hur historien upprepar sig. Här är ”Rysk ockupation a la 1968”, av David Nyström efter pappas berättelse och med hans egna foton från dessa dramatiska dagar.
Ögonvittnesskildring från Prag Direktrapport till Dagen – av David Nyström
Ryssarna trodde att de kom som befriare. De visste ju inte något mer än de order de fått och vad som meddelats i Pravda om kontrarevolutionen. Men det mottagande som de fick i Prag demoraliserade dem. Och förhållandet mellan tjecker och ryssar var kyligt. Ingen vänlighet alls. Men tjeckerna visade beundransvärd sammanhållning – utan minsta generationsmotsättning. Min uppfattning var att hela befolkningen sörjde. De uttryckte inte hat, endast sorg över det som inträffat och ännu pågår.
Så berättar i en specialintervju för Dagen språkforskaren Alfred Berglund, Ängelholm. Han befann sig i Prag förra veckan men lyckades genom en del lyckliga omständigheter oskadd ta sig ut ur landet, hem till Sverige, där han nyss anlänt. Dagens medarbetare David Nyström tog kontakt med Berglunds familj redan i förra veckan och fick denna specialintervju med språkforskaren strax efter hans hemkomst. Här följer Alfred Berglunds skildring, återgiven så som han själv berättat.
– Redan vid polska färjstationen såg jag små krigsfartyg som försvann ut mot öppna havet. Detta var tisdagen den 20 augusti. På centralstationen fick jag vetskap, genom min vän pastor Czajko att ett expresståg gick nästa morgon till Prag. Jag lyckades erhålla platsbiljett. Tidigt på onsdagsmorgonen gick tåget. Vädret var vackert, allt verkade vara lugn och ro – tills jag kom in i kupén. Där satt en del polacker och läste sin morgontidning. Jag fick del av densamma. Där stod en regeringsdeklaration att polska, östtyska och ryska trupper hade trängt in i Tjeckoslovakiens territorium. Polackerna hade transistorapparater med sig. Vi lyssnade på nyheterna. Jag undrade om jag skulle kunna fortsätta min resa. Trodde att det kunde bli besvärligt, men inte alls så allvarligt.
Kom över gränsen Gränsen skulle passeras mellan klockan 10 och 11. Den var ej stängd, vi kom över, även jag, ensam utlänning, så långt jag förstod på expresståget. Inget krångel med passkontroll, men personalen verkade nervös. Ute på fälten arbetade befolkningen – solen sken, allt verkade så fridfullt. Så kom vi till den stora staden Ostrava. Den jag skulle besöka på återfärden för en kontakt med en biskop, som varit i Sverige på världskyrkomötet. På järnvägsknutpunkten Crerov klev mycket folk på tåget. Så bar det iväg västerut mot Prag.
Dyster stämning Jag sökte inleda samtal med de nya passagerarna, men de allvarliga ansiktena inbjöd ej till svar. Det var fruktan, där fanns sorg. Att prata med dem var som att prata om väder med sörjande i ett sorgetåg. I Prag skulle en vän möta mig. Han hade fått telegram om min ankomst. Hos honom skulle jag få stanna ett par dar. Men tåget försenades alltmer och stannade på linjen.
Folk skrek och ropade Sju kilometer från Prags centralstation befalldes vi att stiga av tåget. Tågbefälhavaren fick ej någon kontakt med centralstationen. Tåget stannade definitivt. Alla klev ut med sitt bagage i händerna. Vi promenerade längs banvallen som en kuslig via-dolorosa-vandring, långt mer realistisk än de två sådana via-dolorosa-promenader jag företagit i det heliga landet. Så långt jag förstod var jag enda skandinav. På en av huvudinfarterna fick vi sedan promenera på stenlagd väg, på Vilo Hradska.
Tanksspår Nu mötte vi spåren av ryska tanks. Jag hade nu gått tre kilometer med mina väskor i händerna. Kom till ett sjukhus. Jag gick in och frågade om jag kunde få någon hjälp. – Nej, detta är ett barnsjukhus, vi kan ej hjälpa er, svarade de.
Vrålande kolonn På en öppen plats möttes jag av en stor mängd ryska pansarfordon som parkerat. Folk stod och tittade på, men sade ingenting. När jag fortsatt ytterligare en bit på väg kom en kolonn ryska stridsvagnar vrålande. De tvärvände på gatan, snurrade runt som när en traktor vänder. Gnisslet och tjutet var fruktansvärt att lyssna på. Nu upptäckte jag sönderkörda trottoarer, förstörda rabatter … Jag hade en bönestund där, mitt i all oro. Förstod att min situation var allvarlig. Min vän kunde naturligtvis inte möta mig. Vart skulle jag ta vägen? Han hade förstås ej fått mitt telegram. Jag ropade i mitt inre till Gud.
Då kom räddningen! En tjeck upptäckte min svenska flagga. Den hade jag fastsatt (som en nål) på rocken. Han hade varit i Sverige, hade bekanta i Norrköping. Han tog hand om mig. Vi talade tjeckiska med varann. Han bjöd mig hem till sig, gav mig mat och kaffe och jag fick låna hans telefon och ringa svenska ambassaden. Jag sände även ett telegram hem till familjen, och talade om att jag var välbehållen. Svenska ambassaden trodde mig knappt, att jag lyckades ta mig in i landet. På kvällen läste vi tillsammans den tjugotredje psalmen i Psaltaren och Fader vår. Min nyvunne vän var katolik, men i nödens stund är vi alla beroende av samme Gud och Frälsare. TV fungerade redan på onsdagskvällen mycket illa. Men i radio fick vi in rapporter från regeringens stationer – den lagliga regeringens.
Kulsprutesmatter … hördes på avstånd. På natten vaknade jag av vrål från tanks och kulsprutesmatter. Min nye vän arbetade på ett ministerium och gav sig iväg tidigt på morgonen på torsdagen. Hans fru gick ut för att handla mat, men affärerna var stängda. Ingen mat fanns att köpa. Jag kunde ej stanna hos den familjen längre. Kontaktade ambassaden på nytt, frågade om jag utan risk för livet kunde ta mig in i det centrala Prag. När jag skildes från familjen grät de. Det kändes svårt. En bit kunde jag åka språvagn, men normala förbindelser existerade ej. Jag såg långa livsmedelsköer, ryska anslag, hakkors som målats på sovjetstjärnan och liknande. När jag sökte få en taxi körde flera ryska pansarbilar förbi. Ungdomar busvisslade. Ingen syntes rädd för de främmande tanksen och stridsvagnarna.
Belägrad bro Äntligen lyckades jag få fatt på en taxi som körde mig över floden Moldau. Den var besatt av ryssar. Tanks var posterade på båda sidor. Jag åkte under ryska kanoner. På andra håll hade man barrikaderat broar helt (se bilden).
På andra sidan denna bro tog bensinen slut för taxibilen, de sista dropparna. Ryssarna hade lagt beslag på drivmedel, ingen fanns att köpa. Jag tog avsked och sade på tjeckiska; Gud välsigne er. – Ja, det behöver vi verkligen, svarade han.
Sanningen skall segra – detta gamla tjeckiska hälsningsord som en tjeckisk martyr uttalade då han brändes på bål för länge, länge sedan, uttalades av många. Den satsen fanns förr i tjeckiska riksvapnet. Jag såg hur folk gick ut och in i kyrkorna. Säkert bad de. Alla var så vänliga. Min tjeckiske vän betalade resan till ambassaden, dit jag äntligen kom fram och där de gjorde stora ögon över att jag lyckades ta mig in i landet, och så till ambassaden. Min tjeckiske vän gav mig en avskedskyss, och bad mig hälsa till Sverige.
Fler svenskar … befann sig i samma belägenhet som jag. De hade kommit dit i sällskapsresa oc var nu på ambassaden, där vi fick sova den natten, natten mot fredag förra veckan. Bland svenskarna befann sig en del som deltagit i en geologkongress. Ett ryskt par beredde mig och ett par stycken till möjlighet att i deras volkswagenbuss söka komma till österrikiska gränsen. Den resan var förenad med stora svårigheter. Bland annat stoppades vi av ryska tanks som stängde av vägen. Vi kom ej fram, fast vi hade svenska flaggor på bilen.
Berglund berättar … också om den dramatiska resan ut ur landet. Hur tio svenskar lyckades komma med ett evakueringståg, sedan möjligheten med volkswagenbussen slagit fel. Han skildrar övernattning på golvet. Om ambassadtjänstemän som delade med sig av sin mat till svenskarna. För att komma vidare till tåget måste Berglund och de andra gå en och en halv timmes promenad. Men då kom en tjeck som offrade sina dyrbara droppar bensin och skjutsade dem med sin bil. Utanför ambassaden hade Berglund mött en tjeckisk man och en kvinna som bad honom ta med ett brev till Rom. – Sök posta det från Sverige. Även det uppdraget har nu lyckats.
– Mitt sista trista minne från Prag var de långa livsmedelsköerna. Jag kände mig mycket nedslagen. Och på järnvägsstationen surrade det av mängder av språk av folk från olika länder i världen. (Berglund talar själv ett 20-tal språk och har läst lika många till.)
På halv stång Det är sorg i Tjeckoslovakien. Flaggorna var hissade på halv stång. Det tjeckiska folket lider, våndas och ängslas. – Vi är ett fritt folk, sade de. De, liksom vi, älskar sin frihet. Men de har den beskuren just nu. David Nyström
En artikel är slut. Vi som läser den kan bara instämma, om än Tjeckoslovakien nu är Ukraina. De, liksom vi, älskar sin frihet. Sanningen skall segra.
Det har varit en utmaning att just kring ett årsskifte där krisrubriker avlöser varandra, ta sig igenom Geraldine Schwartz´s bok Medlöparna. Därför att den gräver djupt i vad som gjorde att närmaste en hel befolkning, ja, en stor del av en hel kontinent, blev medlöpare i en mördarmaskin utan like. Därför att den avslöjar hur svårt det är att ställa sig utanför. Att det krävs välgrundade beslut som tas i förväg, likt nyårslöften: ”Jag ska aldrig bli en medlöpare”. Vågar jag tro att jag kan hålla det?
Den förberedande bakgrunden är alltid en kris, främst inom ekonomi, så att arbetstillfällen flyr, inflationen skenar och samhällsfunktioner brister. Är den dessutom blandad med en känsla av oförrätt, någon annan har skott sig på vår bekostnad, blir den en häxbrygd av populistiska ideologier där de mest giftiga inslagen kan smusslas in nästan obemärkt. Gömda bakom löften om välgång och ”rätt”. Sällan finns bara en. Valet polariseras, ytterligheter ställs mot varandra. Pest eller kolera.
För bara något år sedan skulle valet mellan maktälskare, likt Putin eller Trump, ha framstått som en barnlek jämfört med valet mellan Hitler eller Stalin, alla de miljontals människoliv som vi, med facit i hand, vet offrades under båda dessa regimer på 30-40-talet … Men så steg Putin över en gräns vi hade trott skulle hållas. Kapitoleum stormades 2021 och i Tyskland gick nyligen en räd mot en rörelse om på allvar planerade ta över landet. Vad vet vi egentligen? Är vi annorlunda än de som levde då?
Ja, det var nästan plågsamt att ta sig igenom Schwarts redogörelse just nu. Samtidigt viktigt att begrunda medlöparens bidrag, att inte bana väg för vare sig den ena ytterligheten eller den andra, särskilt som den ena gynnar den andra med sin slagsida, så att pendeln drivs allt längre ut. Nyanser kan man glömma. För eller emot. Enkla, ensidiga lösningar på komplexa problem, för omedelbara resultat.
Medlöparens första val, oavsett vilket folkslag jag tillhör, kön, ålder, religion, sexuell läggning … är att bejaka det som gynnar mig. Det är enkelt, särskilt om jag hålls okunnig om hur det missgynnar någon annan. Särskilt om min situation har försämrats och jag minns hur det var förut. Om någon annans pris ändå framträder … måste den som missgynnas framställas i så dålig dager att jag kan bejaka känslan av att ”det är inte mer än rätt”.
Medlöparens andra val visar sig inte genast, först när tillräckligt många rör sig i samma riktning, så att begreppet ”alla andra” sluter in oss i sin dunkla famn. Då börjar valmöjligheterna att dras åt, och makten visa sitt alltmer brutala ansikte. Det är att bejaka det som gynnar mig för att slippa bestraffning. För att slippa själv bli en av de utpekade, en av dem som förlorar allt, arbete, anseende, frihet … livet. Här börjar det skava invärtes, vad är det egentligen för regim jag stödjer? Men ”alla andra” gör det också, så det är inte mitt fel. Jag är bara lättad att det inte drabbar mig, så … jag tiger och löper med. Efter några steg … vänjer man sig. Trubbas av, eller blundar inför det som drabbar andra. Det blir så jobbigt annars, att störas av sitt samvete. Vad skulle jag annars ha gjort, om motstånd ändå inte lönar sig?
Miljontals människoliv offrades, sådana som gick att peka ut som ”onda” därför att de var annorlunda och lättare att använda som syndabockar. Som grupp, alla över en kam, rubbet. Likt judar, romer, personer med funktionsnedsättningar, homosexuella … Så att resten av mänskligheten kunde tacka sitt öde att man inte var sådan. Än. Villkoren kan ju ändras.
Schwarz går grundligt till väga i sin bok, där hennes egna far- och morföräldrar varit en del av skeendet, på både tyska och franska sidan, så att hennes släkt till att börja med gynnades av att vara medlöpare, sedan haft den, över decennier långa, smärtfyllda processen att hantera skuldfrågan. Hon leder den genom tiden ända fram till bokens utgivning 2020. Då, när vi ännu trodde att kriget var imperfekt i Europa. Vi vet väl ändå bättre idag? Hon skriver sin bok därför att hon inte tror det. Att vi behöver känna vår historia för att inte upprepa den. Våga tro på att vi inte blir medlöpare.
Det blir så kallt när molnen tätnar och livets änglar flyr, det blir så kallt när frosten biter och vinterns vindar styr. Det blir så kallt när blickar fryser och kärleken blir skör, det blir så kallt vid stängda dörrar att lämnas utanför.
Så kallt att vara ensam, så kallt att vara rädd. Så varmt att vara älskad, så varmt att vara sedd.
Kommer du i natten när det är så kallt? Mer än alla änglar vill du ge oss allt. Kommer du så liten, bara som ett barn och tänder våra ljus igen.
Julbönens flammande stearinlågor uppfyller kyrkorummet, smyckat av två noggrant utvalda tvillinggranar och strax intill, den krubba som konstnärsparet Kraitz skickligt utformat och angett hur varje figur behöver ställas för att ögat ska förstå vad som sker. Denna märkliga natt i julens under. ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning att hela världen skulle skattskrivas …”
Märkligt, hur en inledning som egentligen borde vara en kalldusch, lika kylig som rapporter om utslagen el och en hänsynslös ockupationsmakts omättligt utsugande ocker … ändå får hjärtat att skälva till. Det kommer mer, en fortsättning som kommer att överglänsa det mest kompakta nattmörker. Medan jag lyssnar kan blicken röra sig längs fönstren i Förslövs kyrka. Där glimmar ljuslågorna inte bara mot glaset, utan även mot pärlorna där de ligger, en efter en, så som de ingår i Frälsarkransen.
Gudspärlan, den gyllene, hur den ligger där, både oändlig i existens och ofattbart nära. Här. I ringhet klädd. Född i ett stall, utanför stadsmurarna. Änglarna förundras och sjunger ur evigheten: Ära åt Gud i höjden … frid på jorden. Tystnaden omkring, så som den stannar kvar i rummet efter att sista tonen av O helga natt klingat ut. Tystnad, som går att röra vid.
Jagpärlan, detta mirakel som blir påtagligt i hur enskilda personer har avgörande roller medan texten läses upp. Denna natt, ingen så som Maria, hon som gömmer och begrundar allt i sitt hjärta, för att aldrig någonsin glömma … förutom nästan sig själv. Vem är jag i denna stund? Den jag nästan glömmer … Aldrig är vi så stora, aldrig så sedda, som när vi nästan tappar bort oss själva i kärlekens ögonblick. Med Maria, ÄR vi, inför Guds ansikte, så nära.
Doppärlan, då vi med henne säger ”ja”. Överlåter oss. Hur är det Gudomliga svaret? ”Helig Ande skall komma över dig …” Så som vi ber under dopet: Sänd ditt ord och din Ande. Vågar jag, likt Maria, ta emot svaret i Helig Ande? Hela livet kommer att påverkas. Tanken får sin tystnad.
Ökenpärlan där vi med Maria säger: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Ökenpärlan som leder oss genom livets motstånd, det som annars kunde få oss att backa tillbaka, välja en (till synes) enklare eller framgångsrikare väg, tills det som sopats under mattan ändå återvänder. Att istället fortsätta i förtröstan att vi inte går den vägen ensamma. Maria får sin Josef, får änglavakten att beskydda henne mot smädelsen och förföljelsen. Om till det yttre i ett stall. Tanken får sin tystnad.
Bekymmerslöshetspärlan, detta mirakel av frid. Änglarnas bud. Natten är fortfarande mörk. Herodes är fortfarande grym. Kejsaren likaså. Frid, som har sin källa i det barn som syns så sårbart i hennes armar, då hon slår sin blå kappa skyddande kring det. Gud med oss, Immanu El. Detta begrundar vi med henne i tystnad.
Kärlekspärlorna. Behöver detta ens beskrivas? Att julens under är ett kärleksunder? Att därför ingenting av det vi någonsin kommer att gå igenom, är i närheten av vad Gud i sin kärlek träder in i? Så att ingen eller ingenting kommer att finnas, som inte kan röras av kärlek? Därför att Ordet blir kropp. Maria vet det. Josef likaså. Herdarna häpnar. Stjärntydarna faller ner på sina knän. Hemlighetspärlorna, låter oss dröja kvar på samma plats, dessa tre, så som de följer denna kärlek, det osagda, det som är större än vad vi kan förstå, den jord vi fått att dela, dem vi i enkelhet älskar.
Natten. Det är i natten det sker. Osett. Ohört av de flesta. Gud är så mycket mer än det vi ser med våra ögon, känner i det inre som är så mycket mer svårtstyrt än vi önskar, som blir likt böljan under nattens iskalla vindar. Som mest hjälplösa. Gud, bara en bön bort, bara ett andetag, om ens det. Stallet öppnar sin port. Tyst.
Uppståndelsen. Lika oväntat, strålande härlig som herdarnas erfarenhet. Eller som det stilla sus som nästan omärkligt uppfyller stallet. Löftesrikt. Bortom stallets port, bortom svärdet som går genom själen i nattens smärta, bortom graven … öppnar sig ännu en port. En pärlas port, så vi i tro kan röra vid den innan vi ser den. Maria bär den redan inom sig, i det begrundade. Helig Ande. Tystnadens insikt. Stilla sus.
Gudspärlan. Folk, fall nu neder och hälsa glatt din frihet! Ja, vi faller ner. I tacksamhet och vördnad. Du är gränslös, Du är nära, Du är ljus och jag är Din. Amen
Vi tänder adventstidens ljus, nu lyser i staken det fjärde. Det verkar så litet, men skenet är starkt. Nu ser vi Maria som bär det. (Ur Vi tänder adventstidens ljus)
Fjärde advent – Herrens Moder. Att det skulle ta så många år utan att närmare reflektera över Maria. Men allt mer är hon den som träder fram ur skuggorna och bär det klaraste ljuset. Nej, hon är inte bitter. Hon är inte beroende av vår uppmärksamhet eller tillbedjan. Det hon har varit med om är redan så stort, att inget vi gör eller inte gör kan förändra det. Jag älskar henne för det. Maria, inte med den livsförvandlande tyngd som då universums Skapare uttalar sitt ”Jag är” och hela världen håller andan. Men som den, som har tagit emot allt som ryms i de Orden. Vågat tro dem. Vågat överlämna hela sitt liv.
Maria är den hon är, redan på sin tid. Hon behöver inte att den religiösa eliten hyllar henne, hon behöver bara några allra närmast omkring sig, som tror med henne. Som Elisabeth, Johannes Döparens mamma och hennes släkting. Som Josef, trogen vid hennes sida. Hon behöver heller inte bryta sin tids normer, för att trotsa ett patriarkalt förtryck. Hon tar emot den som uppfyller dem, i det löfte som redan finns till den unga kvinnan. Jag älskar henne för det. Hur hon, i sin kropp, låter det allra Högsta i himmelen förenas med det allra ringaste på jorden. Vem, i alla mänskliga hierarkier, kan då vara utanför? Vem, som inte själv väljer det?
Maria är den hon är, in i vår tid. Självuppfyllelsens tid, där ingenting är verkligen sant om inte förebilden är formad utifrån våra värderingar, så att vi älskar att röra oss bakåt och skriva om historien, så som vi tycker att den borde ha varit, om människor då var goda på riktigt. Vi som gärna vet hur man ska tro för att Gud äntligen ska finna några som nått fram till sanningen i sin finaste form. Maria låter sig inte omformas av det. För henne är jungfrufödseln inte vidskeplig vetenskapsförnekelse. Det är den stund då hon berörs av universums Skapare, så heligt att det övergår vårt förstånd, ännu mer än de oförklarliga förbindelser som finns mellan kvantpartiklar på ljusårs avstånd, eller det tillstånd av ljushastighet där tiden stannar. Helig Ande, vem kan förklara det? Låt de som vill skratta, håna och ifrågasätta undret. Hon vet vem hon tror på. Det bär henne genom allt inte heller hon vet. Jag älskar henne för det. Hon är inte den självtörstande som måste bevisa sin plats på jorden. Hon är ”Herrens tjänarinna” i Kärlekens tjänst. Förebild i böner likt Franciskusbönens; ”Gör mig till ett redskap för din frid … låt mig sträva … inte så mycket efter att bli älskad som att älska …” Där är hennes kraftkälla.
Visst står hon ut att vara i skuggan. Men jag gläds, där hennes ljus får lysa, visa vägen mot Emmanuel, det Högsta i himmelen förenat med det ringaste på jorden. Gud med oss. De förtrycktas befriare.
Vem är jag i denna stund? Den, jag nästan glömmer, helt förundrad, att förstå, allt som barnet gömmer.
Barnet, som jag hellre vill, med mitt liv, försvara, skydda den som redan är, världens ljus, det klara.
Dig ska jag följa, dig ska jag bära, dig ska jag evigt ära. (Ur oratoriet ”Kom du godaste”)
3 december. Denna dag när några av funktionsrättsrörelsens största hjältar trotsar kylan och går ut på gator och torg för att (ganska ensamma) uppmärksamma en viktig händelse. Själv deltar jag hemifrån, i den dyra stugvärmen, och tänker på hur snabbt vissa ord förbrukas. Borde inte titeln justeras till ”funktionsnedsättningsdagen”, eller kanske ”funktionsvariationsdagen”? Demonstrativt säger jag just idag ”NEJ”!
De två senare orden har vi nytta av alla andra dagar. ”Funktionsnedsättning” när vi befinner oss i den värld där omsorgen fungerar väl, när möjligheter görs tillgängliga så att somliga funktioner visserligen behöver stöd – men det finns. Då har man ett liv som är i stort som de flesta andra. Man behöver inte stämplas av en diagnos som förhindrar det mänskliga livet. ”Funktionsvariationer” är ett bra vardagsord i hur vi ser på oss själva och bemöter varandra, utan att säga så mycket mer. Och visst är bemötandet viktigt. Att inte tänka att någon annan är så annorlunda att vi inte kan mötas i livet. Att aldrig det som drabbar någon annan anses mindre upprörande, för man är ju … sån. Vaddå ”sån”? Att nå fram till det som är grundläggande mänskligt, där vi innerst inne har samma behov.
Men den här dagen ingår i FN:s mänskliga rättigheter. Då räcker inte fina ord eller fraser. Då räcker det inte att en tjänsteperson eller politiker talar om vilken fin värdegrund man har, och hur gulligt det är att vi alla är funktionsvarierade likt barn i olikfärgade strumpor, om samtidigt omsorgsinsatser dras in, ribbor för att räknas som någon i behov av stöd lyfts till orimliga höjder, den personliga rätten söndersmulas under så precisa villkor att det mesta går att sila bort i dryga utredningar. Då måste vi tala om hinder. Eller hur?
Utan att (än så länge …?) bygga stora institutioner för förvaring, kommer den enskildes liv att begränsas utifrån splittringen i de insatser som (kanske) beviljas, så att det är någon annan som styr över vardagens detaljer. Som hur ofta (snarare sällan) man vill gå ut och tillsammans med vem. Hur länge ett toalettbesök får vara. Att man aldrig behöver röra sig utanför den egna kommunens gränser, eller vill flytta någon annanstans. Ja, visst är ”hinder” ordet? Hur ska vi annars förstå hur indragna/aldrig beviljade insatser begränsar en gryende vilja, så att den släcks redan i unga år? Hur vi alltid måste vara uppmärksamma när det sker, och snabba med att åtgärda skadan innan den går för långt. För ”hinder” är det som går att förändra. ”Nedsättningen” är det man lär sig leva med.
Från min bloggande vägkant, lyfter jag min skylt. Deltar i en dag som blir som en av adventslågorna. Att komma ihåg dem som färdas långsamt, inte kan ropa så högt och når fram till uppmärksamheten när det redan är fullt överallt. Då behöver vi vända blicken, stanna upp och se. Se dem som idag står och fryser för att lysa, på ett sätt som sträcker sig ut mot världens alla länder.
Kom ihåg internationella funktionshinderdagen. Lyssna till ropen.
Tänk dig att du har huvudet fullt av tankar, de är som en livlig svärm av surrande eldsflugor, men har svårt att hitta öppningen ut mot munnen. De flesta hinner slockna innan de alls kommer fram. Munnen framstår som väldigt tyst. Du ber om hjälp att kommunicera. Någon sitter vid ett skrivbord utan att titta på dig, eller ens vilja ha dig i närheten, lägger pannan i djupa veck, in i sina allra snålaste skrymslen, och kommer fram till att eftersom det är så sällan du måste uppsöka läkare/tandläkare, och för övrigt inte behöver prata (ja, du är ju så tyst), behöver du ingen sådan hjälp.
Sådant vi kallar Moment 22. Eller ”Osynliggörande” och ”Undanhållande av information”, två av de punkter som ingår i härskarteknik. Att behandla någon som mindre värd. Det borde vara lätt att förstå, att det är fel. Allra helst genom en myndighetsperson, vars uppdrag är att stödja.
Eller tänk dig att du bor i ett kollektiv. Du gillar att titta på ishockey, och får veta att Rögle snart ska spela en viktig match, och din tidigare kompis Alex ska gå på den. Han hejar också på Rögle. Du berättar det på ditt kollektiv, och ber om att få följa med Alex dit. NEJ! säger man. Du får bara gå med en av oss! Och det är inte Alex! När du undrar varför, säger man att det har LAGEN bestämt.
Men …? Tänk om du dessutom har svårt att kommunicera? Att förklara vad som är viktigt för dig? I vilket annat sammanhang som helst skulle vi se det som ett osunt, sekteristiskt beteende, där andra avgör vem du får umgås med på din fritid. En kränkning av den fria viljan. Men om du bor på en gruppbostad, och är så beroende av stödet, att den som följer dig behöver vara ”kontaktperson” eller ”ledsagare”, anses detta helt normalt. Du får bara gå med en av oss (när vi har tid)! Och det är inte Alex!
Denna vecka, V 40, har FUB sin aktivistvecka – FUB som är intresseorganisation för personer med IF, Intellektuell Funktionsnedsättning. Själv kommer jag att befinna mig på torget i Båstad, tillsammans med andra kämpar i vår lokala förening, med hoppet att det inte regnar för mycket. Just detta år uppmärksammas rätten till kommunikation. Frågan aktualiserades under valet, då även den som har IF har den viktiga, demokratiska rätten att rösta. Men, hur ska man veta vem man röstar på, om informationen inte går att förstå? Om texter är långa och krångliga? Svåra att hitta? Många partier saknade sådan information. Mycket landade på intresseorganisationer att försöka avhjälpa bristen, vilket ofta bara når medlemmar (med tillräckligt stöd …).
Kommunikationen tillbaka, att själv kunna uttrycka sig, är självklart en minst lika viktig del. Det inledande exemplet är hämtat ur en assistansansökan just vi brottades med för ett antal år sedan. Sådant som gör att man ibland undrar vem det är som har allra svårast att förstå? Enkla saker, som ”alla människors lika värde” inför lagen? Vi kanske möts på torget i Båstad på lördag. Eller ser du FUB någon annanstans i vårt land.
Vi är glada för allt stöd vi kan få, i det som borde vara lätt att förstå.
Lyssna på: Tycka synd om Från samlingen Resan till ett barn
Diakonins dag 11 sept 2022– Medmänniskan Predikan i Förslövs kyrka Text: Matt 5:38-48
Valdagen. Det handlar om att välja, och det är minsann inte så lätt. Det skulle finnas ett filter, för att enkelt sålla ut allt som mest bara är valfläsk. Eller, uppriktiga avsikter att vilja göra någonting, fläsket har sällskap av både saftiga morötter och sockrade löften i olika kulörer, en hel buffé – men som, med så många kriser att hantera, aldrig kan räcka till allt, särskilt inte de största behoven. Fokus i våra politiska val är att peka på allt vi kan få. Vem ska då bli utan?
Denna dag i kyrkan, Diakonins Dag, är också ett val. Men fokus är det vi kan ge. Inte av tvång, utan frivilligt, av hjärtat. När Jesus talar om själva vägvalet till Livets väg, använder han som bild den smala vägen, med den breda vägen som kontrast. Varför? Hur kan det vara en valvinnare? Den smala vägen – vem vill gå den? Är det inte en trång och inskränkt väg, full av krångliga bud och regler? Minsta lilla fel, så blir man tillrättavisad, och vid större snedsteg är man redan dömd. Då måste väl ändå, den gränslösa, breda vägen vara bättre, där vi alla får plats, i hela vår mångfald?
I dagens evangelium talar Jesus till det judiska folk som väl känner den smala vägen. Han börjar med att säga: ”Ni har hört att det blev sagt …”, i den lag som både är rättvis och obarmhärtig. Alla måste bära samma krav, oavsett förmåga eller oförmåga, ånger eller hänsynslöshet, avsikt eller olyckshändelse. Öga för öga, tand för tand. ”Men jag säger er …” Ja, vad säger han, som har gett oss nåden, som är Guds barmhärtighet i kött och blod mitt ibland oss? Skulle han säga: ”Ni behöver inte bry er om de där buden, nåden är större än allt, Gud älskar er precis som ni är”? Vore det inte en bättre valvinnare? Det sista säger han faktiskt, om än lite annorlunda. Att Gud låter sin sol gå upp över onda och goda, sitt regn falla över rättfärdiga och orättfärdiga. GUD ÄLSKAR OSS. Långt innan vi ens börjar tänka på Gud, söker han oss i kärlek. Ingenting vi gör eller inte gör, kan få Gud att älska oss mer, eller sluta att älska oss – därför att GUD ÄR KÄRLEK.
Det är viktigt att börja med, därför att om den smala vägen vore kravet för att vinna Guds kärlek, så är den omöjlig: ”Var fullkomliga, så som er himmelske fader är fullkomlig.” Finns det någon bland oss som kan säga: Jag är fullkomlig!? Eller är den ett erbjudande. Erbjudandet att lära känna Kärlekens källa, redan här i tiden. Smal, i betydelsen ”nära”, så som Frälsarkransens två kärlekspärlor ligger intill varandra, så nära, att de egentligen är som en enda pärla. Den kärlek vi ger är direkt förbunden med den vi först tar emot. Att vara där vi kan dricka av den, stanna i den, lära oss att leva av den. Lär oss att välja den, var vi än befinner oss, märka den oändliga rymd som öppnar sig.
Den här sommaren passade jag på att besöka Auschwitzutställningen i Malmö, ännu öppen hela september. Om inte förr, blir det tydligt på en sådan plats, hur kärleken källa inte automatiskt finns i oss, hur vi både kan välja och välja bort den, hur rädsla och manipulation kan kyla ner en hel kontinent, så att grymheten ges makten att systematiskt förinta dem som inte anses värda att leva. Hur detta kommer tillbaka i vår tid, i nya krig. Men samtidigt blir det ett vittnesbörd om kärleksbudets kraft, så som det är i dagens texter, när det överlever mitt inne i det största mörker, när man ger sitt liv för varandra, och överlever genom att dela sitt bröd.
Den här sommaren kunde jag också lyssna till Sebastian Staksets sommarprat som han gav temat ”Förlåtelse”. Han som kom från de gängkriminella kretsar vi alltmer sett växa fram, och där självklart lagen behövs för att stävja en tilltagande brottslighet. Men där förlåtelsen är den starkaste kraften – om vi vill ha den. Hur man i dessa kretsar tränas i att härda sitt samvete, att förlåtelse förkastas som svaghet därför att den skulle påminna om en skuld som man inte orkar ens nudda vid, hur man vill gå från grymhet till grymhet utan att behöva känna någonting alls. Ingenting finns att ångra! Stakset lyckades inte, han plågades av skulden, men fick, två minuter innan han slutligen skulle ta sitt liv, det mobilsamtal som gjorde att han ville ge Gud en chans. Han valde att böja sina knän och bad: Förlåt mig. Ett första steg på en helt ny väg.
Samma vecka som jag bearbetade erfarenheterna av både utställningen och Staksets sommarprat, var jag och min särskilda son, Johannes, i Helsingborg. En kort sträcka skulle vi åka stadsbussen, och i trängseln hamnade vi vid den bakre dörren, där sätena är upphöjda och mycket svårare att stiga både på och av, om man har jobbigt med trappsteg. Så, när det var dags för avstigning, och chauffören rusade motorn för att köra vidare, blev det bara tvärstopp. Vi stod där, men kom inte av, det vara bara för stressigt och svårt, steget ut kändes som en avgrund. Intill satt en stor karl, skäggig med ring i örat och tatueringar på armen. Han hejdade bussen, reste sig och klev ner på trottoaren med ansiktet vänligt leende och sina stora starka armar utsträckta så att steget av plötsligt blev enkelt. Skyndade sedan på igen med ett ”Ha en bra dag!” Den vardagsvänligheten värmde. Samhället är alls inte bara brottslighet och kyla. Ibland kan änglar ha tatueringar på sina armar. Kärlekens källa finns, just där vi behöver den, just så djup och stark som vi behöver att den är just då.
Den smala vägen är inte trång. Den öppnar sin rymd, och bjuder oss in. Vi kan be med den helige Franciskus: Herre, gör mig till ett redskap för din frid. Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek. Amen.
En av våra semesterdagar läggs i Auschwitzutställningen, ”Not long ago. Not far away”. Just nu i Malmö till 30/9. Sedan vidare till någon annan, europeisk stad, därför att så många som möjligt behöver se. Drabbas och ta in. Vi, som snart själva ska gå till val, kan se den röstsedel man kunde lägga på Adolf Hitler, inför valet 1933 då hans nationalsocialistiska parti kom till makten. Valsedeln har rubriken ”Riksdag för frihet och fred”.
Vi kan läsa citat, där Hitler lyfter fram de ungas plats i framtiden. Det är de som ska bära den och skapa den nya, fina värld vi vill leva i. Den, där frihetens livsrum idealt målas fram på affischer. Den avgörande frågan är vilka som är ”vi”.
I den värld där ymnighetshornet flödar fritt och gränslöst, är ”vi” så mycket lättare ”alla”, med samma mänskliga värde. I Hitlers Tyskland var avsaknaden av ymnighetshorn uppenbar. Man hade gått igenom ett utarmande världskrig, med efterföljande urusla tider, så som krigets skyldigt förödmjukade, hungrande förlorare. ”Vi:ets” livsrum ser i ett sådant läge hellre att någon annan bär skulden, så att det vi rättmätigen skulle ha haft kan återkrävas. Det är vi som är drabbade! Ja, känslan går att förstå. Fredsskulden var ofantlig. Eller … att öka livsrummet i vad någon annan får avstå, genom att helt enkelt ställas utanför, eller … bara glöms bort i beräkningen?
Med facit i hand vet vi vilka ”de skyldiga” är, i Hitlers löftesfyllda framtidsideologi. Ett citat av en tystad präst visar tydligt hur taktiken fungerar, även om flera grupper saknas i uppräkningen, då han först mötte dem som en politisk rörelse:
”Först gav de sig på kommunisterna, och jag protesterade inte, eftersom jag inte var kommunist. Sedan gav de sig på socialdemokraterna … fackföreningsmedlemmarna … och jag protesterade inte eftersom jag inte var fackföreningsmedlem. Sedan gav de sig på judarna, och jag protesterade inte, eftersom jag inte var jude. Sedan gav de sig på mig och det fanns inte längre någon kvar som kunde protestera för min räkning.” Martin Niemöller, präst, internerad 1937-45 i Sachenhausen och Dachau
De ”överflödiga” skulle inte få någon annan anklagelse än att de belastade samhället med sådant som funktionsnedsättning, psykisk ohälsa, homosexualitet eller orent blod, såsom romer. Ja, judar kunde ingå även i detta, dubbelt belastande och de mest förintelsevärda. Förintelsen, som i utställningen konsekvent omnämns med ordet ”mörda”, började 1939 med att mörda de funktionsnedsatta.
Taktiken blir tydlig att se. Först svartmålandet, demoniserandet. Det blir mer och mer ”rätt” att stöta bort, en grupp som är tillräckligt liten för att majoriteten ska tiga. Alla är innerst inne med på att vi önskar en syndabock. Drar sin lättnads suck att ”det är inte jag”. Eller en grupp som är så svag, och redan delvis utanförställd, att tillräckligt många inte reagerar. Lättast att glömma, om insatsen benämns ”vård”. Att man ändå dog kunde skyllas på den egna klenheten. Ren barmhärtighet. Man intygar sig själva och resten av världen att det man gör är gott. Det är för att skydda världen från sjukdom och lidande, att befria den från dem som vill erövra framtiden med sin ondska.
En judisk kvinna som framträder i utställningen konstaterar att det som hände före 1933 var egentligen inte oväntat. Vi kan ha olika åsikter, fiendskap kan uppstå. Men sådant går att reda ut. Det är vad som händer sedan som aldrig borde ha skett. Den alltmer systematiskt uppbyggda utrotningen …! Och det som inte sker, att motkrafterna är så veka, att så många dras med.
Visst är det oroväckande idag. Att i den stora världspolitiken alltmer uppfatta samma förledande teknik att glorifiera det egna landet/folket och utmåla varje form av motstånd som terrorism, nazism, eller vad man vill kalla det, för att rättfärdiga sina krigshandlingar. Att vår föreställning om samhällets ymnighetshorn blir alltmer skakig. Tron att vi kan göra allt vi vill, bara EU, FN, staten, eller vem det är … skjuter till en summa pengar, börjar krympa i sitt livsrum. Att en ”Riksdag av frihet och fred”, inte bara är en gåva som en karismatisk ledare kan strössla över oss, utan är ett pris någon måste betala. Så att det går att ana den förföriska lättnaden. Vilken tur, det drabbade inte mig, jag bor inte där elen tar slut, där vattnet sinar, dit poliserna inte vill åka, där sjukhuset måste stänga till sist … Jag behöver ingen assistent som kommer, för att jag ska resa mig ur soffan. Jag behöver inte en färdtjänst för att alls kunna åka någonstans. Jag klarar arbetslinjen. Nä, ingen ska gå på bidrag. Man är bara bekväm utnyttjare av välfärd. Okej … kanske inte alla, men ändå … Jag ingår i ”vanligt folk”, vi som är en stor väljargrupp. Vi som klarar oss. I alla fall tills vi blir gamla, med Hitlers ord, förbrukade, ruttna in i märgen.
Nej, tack och lov, vi är inte där, i den systematiska utrensningen av ovälkomna medborgare. Men när vi märker att kakan krymper, vilket den verkar göra, finns det ovärderlig visdom att hämta från Auschwitz. Hur klarade man sig, när det bara fanns en enstaka brödbit och lite vattnig soppa då och då?
”Du var tvungen att ha en partner – någon som tog hand om dig och som du tog hand om. En partner som du kunde ordna mat tillsammans med, och dela mat tillsammans med. Du måste ha någon som hjälpte dig, för du kunde inte överleva ensam … Det fanns de som inte ville dela något. De var alltid rädda att dela en bit bröd. Och de var de första att dö.” Mike Vogel, överlevande från Auschwitz
”Varje människa är skapad med en inneboende kraft att förändra sitt liv, bara möjligheten ges.” (Act Svenska Kyrkan) Orden finns i kollektvädjan 17 juli. Ingen susning märks genom kyrkorummet. Vare sig lättnaden över att vi inte längre ser dem som är mottagare av insamlingens medel som offer, utan som jämlikar, med samma inneboende kraft som alla vi andra – eller … att orden fastnar i trumhinnan, oroligt svajande. Något stör.
Att det är den 17 juli spelar för mig en betydande roll. Det är bara två dagar efter att jag firat den händelse som fullständigt vände upp och ner på mitt sätt att tänka om starkt och svagt, om vad som är störst i en människa och vad som är mer sekundära egenskaper som vi kan ha eller mista. 15 juli 1995, föddes min förstfödde, med sin extra kromosom och en månad för tidigt så att han på alla sätt var den minsta lilla människa jag någonsin hållit i min famn. Att jag därför drabbades så oerhört starkt av att just den 17 juli, två dagar senare, uppfatta Gudsrösten be mig ta emot det som är störst i Guds rike, så som Jesus själv en gång lagts i Marias armar. Född med segerhuva, tillkommen som genom ett mirakel efter en mångårig barnlöshet, alla dessa märkligheter som ledde mig in på tankespår om hur han var bärare av Johanneskraften, profetrösten, den som kan vända oss mot det viktigaste!
Det är också 1995 ett uttryck i ett radioprogram (UR) stöter hårt mot trumhinnan, en intervjuperson som uttrycker att han behandlades som ”en ofullständig människa, precis som mongoloida och såna”. Som om vi omedvetet har en nivå av vad varje människa måste uppnå för att vara fullständigt utvecklad, inte ha stannat på ett halvstadium.
Att få ett oväntat barn är att vara utan någon som helst facit. Det gå inte att räkna ut i förväg hur livet kommer att bli. Att förutom Downs syndrom, kan även psykiska svårigheter ge sig till känna, tvång med tillhörande ritualer och förändringsångest. Tänk, när minsta lilla förändring, som bara att gå över en tröskel, väcker ÅNGEST!? Eller att släppa skeden efter frukosten? Eller att sluta dra i livremmen när den redan är spänd? Vem kan vara tryggheten, när det egna inre livet balanserar på en slak lina över avgrunderna?
Detta har gett mig en livsläxa, 27 år senare. Vi säger saker som vi vill mena väl med, men som – om de vore sanna – skulle exkludera en del av mänskligheten till att fortfarande vara offer, fortfarande utanför det stora ”VI:et”. Så som VI, som alla är skapade med en inneboende kraft att förändra våra liv, bara VI ges möjligheten. Eller, det VI, för vilket allt är möjligt, bara VI tror/vill tillräckligt mycket och inte sätter gränser. VI, som kan ha ”funktionsvariationer”, men inga egentliga hinder.
Några av oss, lever med en funktionsnedsättning. En del av dessa, är så omfattande, att vi blir livslångt beroende av andras stöd. Ibland för att den yttre kraften är förlamad eller spastisk. Ibland för att den inneboende kraften är tunn som näktergalens äggskal. Både ock, mångfaldigar skörheten. Men sådan svaghet betyder ingenting i Guds rike. Sådant beroende av andras stöd gör oss inte till ”offer”.
Den som inte har kraften att förändra sitt liv, utvecklar istället en annan egenskap som är så oerhört mycket viktigare. Den som är tilliten att ta emot kraften ur någon annans hand och hjärta, att låta sig bäras utan att förlora i värde genom att känna igen det som är kärlek. Att i det samspelet – däremot – väcka upp förändringskraften i någon annan, inte minst i sin svaghetsförnekande mamma. Nej, han bär inte Johanneskraften i sig själv, men han förmedlar den i sin person. Genom att finnas och vara vänder han oss mot det viktigaste. Det som aldrig är beroende av vår egen inneboende styrka, bara nåd och tro.
Att överge sin stolthet, få kraft att stå igen, att vara helt beroende är frihet. Styrka måste vara där svaghet ändå finns, att vara helt beroende är frihet. Aldrig vara ensam, lämna sin kontroll, vila i att spela roll.
Ge upp och släppa taget, falla till sin botten och finna Gud. (Ur Att släppa taget)
