Så har vi ännu en gång fått uppleva Jesu uppståndelse. Eller … ja, vi lyssnar till ett evangelium som – oavsett årgång – beskriver hur man kommer till en tom grav. Det är alltid för sent, alla skildringar befinner sig i ett efteråt, den ofattbara dramatiken strax innan är fördold bakom en sten förseglad med Kejsarens sigill. Lite snopet ändå.
Tänk att ha fått se det.
Hur livet återvänder, så kraftfullt att dödens bojor sprängs, och ljuset bryter fram i strålglans, … eller hur ska vi tänka oss det?

I 90-talets början kunde jag få se det gestaltas, gång på gång, då jag ingick i dramagruppen Dropparna, med ett par efterföljande år som dramainstruktör inom Kreativ mission. Varje föreställning avslutades med ett evangeliskt drama, med utmaningen att gestalta Jesu död och uppståndelse, så nära det bara gick, från en presenning på ett församlingshemsgolv någonstans, eller kanske ett kyrkgolv, vilket snarast gjorde det svårare, stenigt och hårt.
Den som skulle bära rollen av Jesus måste ju ge allt.
Först plågas ihjäl, med en smärta som högg djupt in i maggropen. Piskrapp efter piskrapp, spikslag efter spikslag, sedan ge upp andan så att det syntes även på avstånd.
Därefter sjunka ner fullständigt livlös.
Ur denna livlöshet, i ett crescendo av musik, plötsligt UPPFYLLAS av liv – nej, inte som att långsamt vakna – utan verkligen uppfyllas, varje cell, hela blodflödet, varje muskel, återigen fylld av spänst, sprängande livskraft, och i något lika glädjefullt som en dans resa sig, upp, upp, och med ljusets fullmakt driva allt mörker på flykten.

Denna scen kunde ibland spelas, kanske tre gånger samma dag.
En sådan dag, visste vi andra inte att vår ”Jesus” egentligen inte mådde helt bra. Två dödar och uppståndelser hade gått att genomföra, men denna tredje gång låg han kvar i livlösheten. Crescendot i musiken kom och blev alltmer intensivt, men Jesus rörde sig inte.
Tack och lov låg han skymd, så att publiken inte riktigt såg, men vi som visste vad som borde ha hänt hann uppleva hur vi sjönk ner i ett fullständigt fiasko.
Ingen uppståndelse.
Vad blev det då av allt?

Verkligen … meningslöst! Hemskt! Död, mörker, grymhetens slutgiltiga seger över alla tafatta försök att göra något gott av den här världen. Döden skulle ändå vara starkast. Ondskan, som kunde ge sig själv rätten till alla fula knep och skräckens maktmedel. Den skulle dra det sista strået, få det sista ordet.
Men just när vi höll på att ge upp, kom Jesus till sist fram ur graven. Ganska stapplande och inte alls med den spänst som vi brukade se, men detta kompenserade vi andra runtomkring med så mycket större glädje.
Jesus lever. Halleluja!

I vår lilla coronamässa som vi har firat denna halvkvävda, livströtta påsk, då max 8 personer kan närvaro och vårt jubel fick begränsas till dessa få röster med tankarna på alla vi saknar, och tomheten av kören som inte sjöng, skulle vi svara på frågan vad Jesu uppståndelse betyder för oss.
Det enkla svaret är fortfarande … allt.

Allt för att godhetens kamp inte ska vara meningslös inför en övermäktig ond kraft. Varje gång vi väljer kärleken som kraft, kommer vi att märka att den – till sist – är starkare än rädslans mörker. Alltid.

Allt för att tron inte bara ska vara en samling religionsfilosofiska skrifter som lärda hjärnor samlat och älskar att fördjupa sig i, vidareutveckla i ritualer och livsregler, ett språk där myggstora detaljer är de mest avgörande för om man har rätt eller fel tro.

Allt för att tron inte bara ska vara en massuggestion under en stark ledare, som karismatiskt fängslar växande skaror, så att de blint följer den minsta vink, blir som en enda flock som till att börja med är berusade av sin sammanhållning, men när berusningen släpper, måste hantera den stigande känslan av instängdhet och kontroll. Vem är jag?

Jesu uppståndelse.
Allt för att jag ska tro.
Allt för att en 19-årig, naturvetenskapligt inriktad student med starkt behov av sanning och relevans, skulle våga ge sig ut på det gungfly där vi inte bara kan lita på vad vi VET, utan ännu mer på vad vi tror. Det som intet öga har sett, intet öra har hört, det som Gud uppenbarar för dem som tror.
Jag vet att ingenting hade kunnat få mig att ta det steget om det bara hade handlat om myter och hörsägen, om andras övertalningar, om föräldrarnas tro och en ”mossig” (som jag då tyckte) tradition.

Jag trevade en tid innan jag vågade. Prövade försiktigt.
Men steget ut i gungflyet höll, jag fann en klippa under min fot.
En levande tro på en levande Gud. Här och i evigheten.
Det är allt.

Natt när änglar lystrar, hör en melodi
tränga fram ur djupen, döden är förbi.
Himlen möter jorden, tiden börjar om,
”Halleluja” sjunger evighetens sång.
Då står Kristus upp, ljuset tar gestalt,
öppnar väg till livet, Gud är överallt.

Ur Då står Kristus upp (Hagberg/Jämtbäck)

Åsa Hagberg

Ibland behöver ord få säga det omvända, oväntade. Redan innan jag såg dem i reportaget i Kyrkans Tidning 31/3 fanns de i min vän, och begåvade, allra tidigaste tonsättare, Stefan Jämtbäcks egen uppdatering på Facebook. Vi som redan skrivit så många psalmer tillsammans. Han inleder en dikt som talar om hur han avskyr (ja, detta starka ord) korset, som han avskyr giljotinen.
Men … så går det väl inte att säga? Måste vi inte älska vår kyrkas allra starkaste symbol?
Långfredagen är en ändlös kamp mellan att hata det och älska det.

Hata det, om jag ställer mig precis nedanför korset tillsammans med Maria och Johannes. Åh, detta grymma avrättningsredskap, värre än giljotinen, därför att förloppet är så plågsamt utdraget, därför att det bygger på maximal förnedring, upphängd till allmänhetens beskådan och hånfulla förlustelse, medan livet lem för lem överger kroppen.
Skulle jag inte avsky det?
Skulle jag inte känna hur jag ville vräka omkull det, och skrika ut till hela världen vilka skurkar de är som dräper en oskyldig? Den värld som gång på gång tillåter sig just detta, för att upprätthålla den egna makten. Skräckens och terrorns regim.

Så hör jag Jesu rossliga, döende röst, egentligen inte vänd till någon av oss som står nere på marken och lyssnar, utan en makt som är långt större än vad vi kan tänka.
”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.”
Vet de inte? Vet de inte vilken grym död de utsätter honom för? Eller vad är det de inte förstår?

Avsky det, när korset används som ett yttre kännetecken av fromhet, med företrädare som anammat de vitkalkade gravarnas praktik. De finns inom alla religioner. De som vill vara särskilt hängivna, men glömmer bort att hantera den egna bristen. Orden blir utsida, då en bred bjälke skymmer sikten inåt. Så lätt det är att döma andra. Så lätt det är att skicka dem till korset, och utkräva omvändelse. Lägga en stor rörelse i sin röst så att den än mer ger sken av att vara hämtad hos Gud själv. Korset på väggen bakom, eller det som hänger kring halsen, får gärna vara stort och väl synligt.
Som en närmast hotfull symbol av tilltvingad fromhet.
Ja, det korset är lätt att avsky.

Men så hör jag den rosslande rösten; ”Fader, förlåt dem …”, och sedan till rövaren intill: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”
Det är den jag älskar, den rösten. Jag vänder upp blicken och ser på samma sätt det ansikte jag älskar. Mitt i lidandet orkar han ge sin blick tillbaka, fästa den på Maria och Johannes, ge dem omsorg.
”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.”
Frivilligheten är uppenbar.

Även om jag känner mig som Petrus och skulle vilja ropa ”NEJ! Något sådant skall aldrig hända dig! Det måste finnas ett annat sätt!”, så måste jag kapitulera när jag ser på honom.
Det här är inget misstag.
Korsets dårskap.
Samma sak som redan gett sig till känna då han föddes i ett stall.
Red in i Jerusalem på en åsna.

Det korset lär jag mig älska.
Det som inte längre handlar om ett avrättningsredskap, utan är en symbol på hur den största grymhet kan vändas till sin motsats, den förvandlande kraft som innebär att vi aldrig behöver ta till samma grymhet för att övervinna terror och skräck, utan jag kan stå kvar vid hans kors och lyssna till orden.
”Det är fullbordat.”

Där vilar den största makt jag kan tro på.
Ja, jag älskar det.
Jag behöver inte längre vara rädd. Vreden finner sitt hav att stillas i.
Även Stefans dikt leds mot sin tro: ”Jag tror på en Gud som dör med alla de människor som dagligen blir dödade …”

Om ingen hade gråtit
när du själv fick ta vårt kors,
om aldrig någon insett
att du blödde liv för oss,
gjorde du allt ändå
för kärleks skull?

Lyssna till För kärleks skull
Läs Krucifixet

Åsa Hagberg

Sommaren 2017, innan vi ens hade en aning om en kommande Pandemis resebegränsningar, hade jag möjligheten att få besöka Bebådelsekyrkan i Nasaret. På en sådan plats blir Marias betydelse slående, när redan den yttre muren på insidan är täckt med mosaik efter mosaik föreställande Maria med Jesusbarnet, uttryckt så som man ser henne i olika länder i vår vida värld. Inne i den väldiga kyrkan fortsätter det på samma sätt, mosaik efter mosaik …

Där och då spelade det egentligen ingen roll att det var en katolsk kyrka, men det bidrog förstås till att jag inte fann någon mosaik från Sverige. I min svenskkyrkliga församling fanns 2017 inte mer än en diskret väv av hennes nedåtblickande ansikte i ett hörn av församlingshemmet, och på en vägg intill, en med grovt kantiga stygn broderad tavla där hon håller Jesusbarnet i famnen. Först de sista månaderna har två ikoner välkommet hittat hit, en till varje kyrka, synligt placerade i korets närhet.
I det anonyma hade hon kunnat vara lite vad vi ville.

Jag tänker på den tiden när jag arbetade i hemtjänsten.
Hur lätt det var att lära känna de vårdtagare som jag besökte i deras eget hem. Även de som började vara tysta och inte längre kunde kommunicera så mycket, talade till mig genom alla de föremål som omgav dem, bevarade livshändelser i foton, tavlor, broderade kuddar, möbler och favoritplaggen som hängde kvar trots att man inte längre kunde använda dem. Detta berörde mig särskilt hos en kvinna, som blivit så skröplig att hon vårdades i precis allt, men vid hennes entré stod fortfarande de röda, högklackade skorna hon brukat dansa i.
Vilken skillnad mot att då och då få rycka in i korttidsvistelsen. Den vårdinrättning där man inte hade något med sig, mer än kanske en blomma man fått på sitt sängbord. Den som då inte kunde tala, berätta … vem var man? Ännu en skröplig kropp i en säng, med en journal som sa vilken medicin man skulle äta, var man skulle tvättas och hur ofta man måste vändas.
Resten fick jag bara föreställa mig.

Att förstå vem den unga kvinna var som födde Jesus, går inte från mitt församlingshem där jag inte ser mer än den bleka väven i hörnet, eller den grovt broderade tavlan intill.
Jag måste – i alla fall i tanken – ta mig till hennes miljö, som var en judisk, troende enklav i det galileiska Nasaret.
Inte bara det, till hennes tid. En blandning av ockupation under det romerska väldet, samtidigt del av världens då mest högstående kultur, med utbildning och vetenskap med sina säten främst i Rom, men även i Alexandria. Även i mindre städer, som Nasaret, utbildades i alla fall pojkar i synagogan till att både läsa och skriva – men det märks att Maria har varit en av de flickor som tagit del av undervisningen, i någon form. Hennes lovsång, så som Lukas återger den, ger uttryck åt en djupt förankrad kunskap i skrifterna, och förståelse för deras innehåll.

Jag har mer och mer blivit övertygad om att hennes ”ja” inte var någon chansning från Guds sida.
Inte mer än det hade varit skulle ha varit för den som kom till den lille gossen Wolfgang Amadeus och berättade för honom att han skulle viga sitt liv åt musiken.
Eller den som fann flickan Birgit hemma i Svenstad, när hon neg för den nedfallande stjärnan om att få bli operasångerska när hon blev stor, och sa henne att den drömmen skulle uppfyllas.
Eller den som mötte den unge Björn idogt bollande ute på asfaltplanen intill hyreshuset där de bodde och berättade för honom att han skulle bli en världsberömd tennisspelare.
Eller, jag kanske ska backa till den blivande kung David, där han som ung herde satt med harpan i famnen och diktade sin lovsång till Herren – att förmedla budskapet att han, som var familjens lillebror, skulle ha en kallelse till något större …
Ja, förskräckt, men lyckligt, bävande.

Maria är av Davidsblodet.
Det har hon varit ända sedan hon blev till. Hon är inte bara en av de unga kvinnor som just då råkar bo i Nasaret, eller vilken ung kvinna som helst som kommer att bära ett oväntat barn, eller föda det på en oväntad plats. Det vilar så mycket mer i hennes ”ja”.
Detta har hon väntat på. Nåden. Kallelsen hade hon redan.
Hon är redo att bli Gudaföderskan, sedan Gudsmodern i Jesu närhet.
Hela världens Maria.

Här kan du läsa mer: Maria en livsberättelse

Lyssna till: En ängel med vingar av ljus

Den dagen får ljuset gestalt,
helt plötsligt förskräckt har hon vaknat.
Men Gabriel ger henne bud
om allt hon har väntat och saknat.

En ängel med vingar av ljus
har äntligen landat på jorden,
och låter den unga Maria
få höra de eviga orden.

Åsa Hagberg

”Rocka-sockorna-dagen”, eller ”Downs-syndrom-dagen”, den som vi uppmärksammar på söndag 21/3, har med sig tre nyckelord.
Det första är ”värdefulla”.
Det andra är ”lika”.
Det tredje är ”olika”.
Egentligen skulle det vara enkelt, men oj … vad vi gör det svårt.

LIKA hämtar vi ur FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Alla människor är lika i värde och rättighet, inför lagen och inför samhällskontraktet. Att vi ändå ständigt måste kämpa för detta är uppenbart, när till och med ett ”välfärdsland” som Sverige (i vår egen självbild, och även internationellt), uppvisar exempel efter exempel när människor tas ifrån sin rätt. Nu såg vi det igen, på Uppdrag granskning, denna vecka. Ett regeringsdirektiv om att dra ner sjukskrivningstalet, följs av de nitiska handläggare som ser sig som välfärdens väktare, så att inga snyltande fall ska släppas igenom. Uppenbara, läkarintygade behov och sjukdomar omvandlas i ett nu till möjlig arbetskapacitet och självständig förmåga. Det räcker att man har den någon minut här och där, för att det ska antyda vad man egentligen skulle kunna om man bara blev tvungen. Dessa avslag har inget beviskrav.
Det är den sjuke, enskilde, utan ekonomi till dyra advokater, som är den som åläggs att bevisa att det inte går … alltså bevisa BÄTTRE än det läkarintyg som redan dissats.
Vid överklagan har myndighet en benägenhet att lyssna på myndighet, medan privatpersoner anses mindre trovärdiga (snälla rara, är man inte bara känslosam och överdriven när man talar om sina behov …?) Myndigheten hör man däremot uttrycka sig korrekt, så som lätt låter sig tolkas i lag och rättspraxis.

Här är det vi som är anhöriga, som menar oss kunna läsa dokument, formulera oss i ord, har kraft nog att fylla i ännu ett, ropa ännu en gång, samla oss i funktionsrättsrörelser och andra medborgarrättsrörelser som bär den tunga rollen att kämpa för LIKHET inför lagen!
En myndighet ska inte kunna radera ut en rättighet, genom att bolla siffror i ett direktiv.
Lika i värde.
Tänk på det.

OLIKA syns ju redan på de mångfärgade strumporna.
Vi måste få lov att vara olika, unika i karaktär och förmåga, intressen och personlighet. Att ha en kromosom för mycket, så att redan utseendet får en annan karaktär än de flesta i omgivning, eller tala på ett annat sätt (om man alls lyckas få fram orden) ska heller inte göra att man inte ses som en självklar del i den underbara mångfalden. Men då är det också klart att vi kommer att uppleva livets värde på olika sätt, vad det är som får mig att känna mig värdefull.
Här kan ordet ”lika” bli ett problem. När människovärdet blir en fallgrop, för sådana frågor där det alltid kommer att skilja sig mellan människa och människa. Där vi subjektivt kan uppleva oss mindre värda om inte vi får precis samma sak. Sådant som även kan skilja från plats till plats, tid till tid, vad som anses värt att akta.

Här märker jag att det är jag som lär mig av mitt ”Rocka-sockorna-barn”. Det är han som har den tunga rollen att förstå bäst vad det handlar om.
Visst har han haft sin existentiella kris när han fick acceptera att allt inte är möjligt. Inte ens om han skulle kämpa i flera år, så som andra gjort innan de till sist lyckades.
Men han har lärt sig att vara värdefull.

Lika eller olika, vad har det med saken att göra? Värdefull är för stort för att mäta. Det är något man är. Inte självklart, inte om man stängs in på en institution där man bara är ett anonymt nummer, bortglömt bakom ett högt staket.
Sedd och älskad är värdets grogrund.

Då väcks skaparlusten.
Just nu är det inte längre att forma bilder med pennan. Det är att använda bokstäver som bilder, placera dem i olika storlekar och färger över pappret så att ett större, abstrakt konstverk växer fram. Betyder det något? Skaparglädje, räcker inte det?

Jag skriver det igen:
Värdefull är för stort för att mäta.
Det är något man är.
Låt oss vara rädda om det, mer än allting annat.

Lyssna till sången I var mänska finns en blomma
I var mänska finns en blomma, om den bara får slå ut
kan det hända vi får se nåt som vi aldrig sett förut.

Se även Inte mer än rättvist, Värdefull.

Åsa Hagberg

Science Fiction filmer, med möten av varelser från andra världar, rymmer så gott som alltid en reva i tiden. De stora avstånden omöjliggör all annan form av närkontakt. I filmen skapas visuella, oftast cirkulära portar, som sällan öppnas i vanlig mening, utan de blir alltmer genomskinliga, och man liksom … sugs in … och kastas ut i en annan tid, en annan plats.

Jag har en sådan tidsreva.
Den är knappast världsomvälvande, eller ens märkbar för resten av mänskligheten. Som med filmerna ovan, kan jag heller inte lova att det är mer än en fantasibild, då den bara dök upp i mitt inre. Men fantasi brukar vara medveten, ett aktivt sökande, letande tills porten öppnas och jag dras in i det rum där bilder börjar leva. Är det inte bara vad författare gör hela tiden?

Den gången överrumplades jag.
Jag stod, eller snarare låg hopkrupen, i ett av livets starkaste ögonblick. I min hand fanns beviset på att ett nytt liv fått fäste i min kropp, som en blomma i öknen, det – i åtta långa år av 96 besvikelselånga månader – av läkare bekräftat ofruktsamma moderlivet. Att ens ta in erfarenheten var en kamp, våga hoppas trots att jag lovat mig själv att inte inbilla mig något. Först när motståndet brast, öppnade sig också revan i tiden. Inte helt, bara så att den blev genomskinlig nog för att jag skulle se Maria, just efter hennes än mer omtumlande troserfarenhet. Hennes bejakande av undret skulle stråla ut som en stjärna, så att en stråle den dagen skulle träffa mig.
Hon såg inte mig, kom inte till mig.
Jag var bara en åskådare, som såg hennes ansikte i profil, just när hon rest sig igen. Beredd.

Den stjärnstrålen skulle jag behöva åtta månader senare.
I min sönderlängtade famn fanns det något för tidigt födda lilla livet, vars ögon var lite snedare än mina och vars muskulatur kring munnen gav antydningar om att inte riktigt få till koordinationen, så som vanliga barn. Sådant, som jag ur flera aspekter av vår världs tänkesätt om friskhet och lycka, helst skulle ha fått veta innan han var född så att jag hade kunnat …
Älskade barn.
Eller …?

När tidsrevan nu återvände var Marias barn redan vuxet, den stund då han ställde fram ett annat särskilt litet barn, efter att lärjungarna hade bråkat om vem av dem som var störst, hur Jesus gav detta barn som exempel på var man finner vad som är störst i Guds rike, och några glödande minuter senare, med armen beskyddande kring barnet under sitt ve över dem som föraktar eller gör illa mot sådana barn, beskrev hur deras änglar alltid är inför Guds ansikte.

Ja, stjärnstrålen träffade barnet i min famn, och spillde sedan över på mig.
Tårarna sprutade.
Allt föll på plats.

Det är denna tidsreva som för mig, för evigt förenar Marie Bebådelsedag med Rocka-sockorna-dagen, den senare med särskild uppmärksamhet till alla dem som föds med Downs syndrom, eller liknande unika egenskaper. I den inkarnation, när Gud själv gör sig så liten, att minsta lilla människoliv kan identifieras i Gud, i Jesus förkroppsligad, som ett barn i Marias famn – där vilar det värde som är så stort att vi aldrig kommer att kunna mäta det.
Aldrig kommer att kunna, eller behöva, förtjäna det.
Jag har bara kunnat göra som Maria, ta det till mitt hjärta och begrunda det.

Lyssna till Bara änglarna

Åsa Hagberg

I hela mitt liv har jag tävlat. Kanske det är en frukt av att vara det yngsta syskonet, dessutom flicka och från en by som är så liten att den egentligen inte syns, utan mer är ett område av några bondgårdar och hus utspridda här och där.
Eller är det bara en medfödd egenskap.
Självklart är det också enormt tillfredsställande för självkänslan att uppleva bekräftelsen när man får vara den som stiger fram och tar emot förstapriset. Kanske till och med den lilla lokala tidningen skriver om det. Vänta bara … snart ska det bli större än så!

Det är motgångarna som är problemet.
Inte de som är möjliga att övervinna, de är snarast en sporre att pressa fram något ytterligare ur en späd liten kropp, skärpa koncentrationen av ett virrvarr av hjärnceller tills förståelsen klarnar i ett utropstecken.
Men de andra motgångarna.
De som vi faktiskt inte rår över, i alla fall inte har kraften att förhindra. De som är utslitningsskador, utbrändhet, olyckor, sjukdomar, förlorat anseende, samhällspandemier och stupande konjunkturer där möjligheter stängs just när man trodde att de skulle öppnas.
Vad händer med självkänslan?
Upplevelsen av värde?

Det är lätt att minnas den första krisen.
Första gången jag hade drivit mig själv för hårt och måste tillbringa några unga veckor i sängen. Jag famlade efter livets mening … och återfann den i att bita ihop och komma igen, fortare än någon hade ens hade kunnat hoppas. Wow, vilken prestation! Var det? Vad skulle jag annars göra?
Men visst hade en tagg trängt in.
Den oroande insikten, att det jag satsade mitt liv för, kunde förloras. Bara så där. Men … jag …öh …?
Ja, den existentiella krisen var säkert en del av Guds kallelse. Jag fann den, tog den till mig och sjönk tacksamt in i den tro där jag var värdefull, oavsett … allt. Efter den första ”förälskelsen” började invanda tänkesätt ändå återvända, och tävlingsinstinktens erövringar. Hur lätt var det inte att börja sträva efter att förtjäna nåden?

Därför kan jag aldrig tacka nog för det barn jag har fått.
Hur allt förändrades för drygt 25 år sedan, när en extra kromosom slank med i befruktningen, så att hans särskilda egenskaper aldrig skulle gå att träna bort eller normaliseras. Downs syndrom har man, i varje cell. Man har det som fortfarande kallas utvecklingsstörning, men alltmer benämns Intellektuellt Funktionshinder, IF. Det är svårt att hitta bra namn, då alla efterhand kan låta nedvärderande när de solkas av sådan användning. Men där, och då, landade insikten om att vara värdefull. Den här gången ända ner i botten.
Gudomligt älskad. Bara vara det. Livets bröd, hjärthungern mättas.
Där vilar det som är långt större än tillkämpad fromhet. Puh … i ett djupt, befriat andetag.

Jag vet att han fortfarande vet det, den vuxne sonen.
Han vet att han är värdefull.
Ve den som tar det ifrån honom. Änglavakten beskyddar.
Då blir hans betydelse uppenbar för oss andra. Medmänskligheten sprider sig.

Nu laddar vi för den 21/3, Rocka-sockorna-dagen!

Lyssna till Ser du en människa

Åsa Hagberg

Det är lätt att instämma i att något gott sker när rättvisa skipas, när den som är orättvist drabbad får rätt, efter att upplevelsen av orättvisa skavt djupt. Äntligen, det är inte mer än rättvist!
Fast ibland kanske vi behöver det?
Det som är mer än rättvisa.
Som kan skilja mellan den goda rättvisan och den som … går över gränsen. Det som skedde i Vetlanda har berört oss alla illa de sista dagarna, hur skulle det kunna ha något med rättvisa att göra? Helt oskyldiga drabbas?

När vi samtalade om detta hemma, erinrade jag mig den intervju jag nyligen gjort till vårt församlingsblad; Att låta livet ljusna*. Jag talar med A, uppvuxen i en dysfunktionell familj, så att både han och lillebror, redan när de ännu var små, drabbades av övergrepp. I lillebror ledde detta trauma till att han sedan blev utagerande mot andra. Inte i första hand mot förövarna, utan allra helst mot andra som var oskyldiga. Var han inte själv oskyldig när han drabbades?!
Det går faktiskt att se den subjektivt upplevda ”rättvisan”, men aldrig att bejaka den.
Storebror valde den andra vägen, den han kallar ”den goda identiteten”, han letade efter den, drogs till den goda identitet som var så rakryggad att han kunde luta sig mot den och våga låta livet ljusna.

Denna söndag handlar om kampen mot ondskan. I bönboken (tradition och liv, Verbum) föll ögonen på en av fastetidens böner (192):

”Herre, lär oss förstå att din Son dog för att rädda oss, inte från lidanden, utan från oss själva; inte från orättvisa, än mindre från rättvisa, utan från att vara orättfärdiga …”

I den ordbytartid vi befinner oss i, där föråldrade ord ska finna nutida motsvarigheter, har ”rättvisa” många gånger seglat upp som en klar favorit som kan ersätta ”rättfärdighetens” skröpliga tillvaro. Men vad händer då? Vad händer om ”rättvisa” i sig själv ska hantera både den upplevda orättvisan och vem som har mest rätt? Vad händer om ordet inte står under det som är mer än rättvisa, som är som den förmyndare som kan tala om för de två bråkande barnen i sandlådan att nu är det B:s tur att ha spaden, medan A har krattan?
Även om A kan ge sig själv alla argumenten.

Rättvisa kan aldrig bara handla om att få sin rätt. Det handlar alltid minst lika mycket om förmågan att avstå för någon annans skull. Vi kommer annars aldrig att bli mer än den hop som drivs av opinionens vindar, och de mest svartvita rubrikerna. Eller, som i den otäckt ruggiga bok jag läser nu, Ensam i Berlin (H Fallada), Tyskland under andra världskriget, där sida efter sida avslöjar den euforiska ”rättvisan” i det ”vi”, som blivit så förorättade och utsugna av andra länder i Europa, vi som inte nått de höga positionerna i den stelbent odugliga politiken, vi som haft det sämre ställt än alla dessa lyckade judiska småföretagare och rika bankirer, nu är det äntligen VÅR TUR att ta över! Med råge! Det är inte mer än rätt!

Jag längtar efter rättvisa.
Allra helst att de som tappas bort i den opinionssökande medvinden, därför att de är för få eller tysta, ska bli lyssnade till.
Ännu mer längtar jag, och hungrar efter rättfärdighet. Bönen jag citerade ovan, handlar förstås först om mig själv. Tänker återigen på Kärlekens lov, längs Kärlekens väg.  Det står aldrig ”Kärleken är rättvis …”

”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. 
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. 
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”
(1 Kor 13:4-7)

Lyssna till Var finns jag

Åsa Hagberg

*Artikeln ”Att våga låta livet ljusna” – hela tidningen finns ute 12/3.

Det är ganska många år sedan jag lyssnade till en föreläsning, så längesedan att jag inte kan minnas namnet på den som talade, bara en enda poäng då han lyfte det 11:e budet. Det elfte … men det finns väl inte?
Nej, poängen var förstås att det budet har vi själva – osagt – lagt till.
Vi som lyssnade var alla unga, i livets början, alla ur den trygga värld där hunger sällan handlar om mat, även om vi just då levde under ganska knappa omständigheter av dagsransoner. En internationell, ekumenisk dramaorganisation, där vi måste dela på allt i den skrala kassan, ibland få en kalldusch när varmvattnet inte räckte.

Vad var då 11:e budet?
”You shall avoid suffering” – du skall undvika lidande.
Håll bara de andra buden lagom mycket, inte så mycket att det drabbar dig.
Inte så att du får lida något för det.

Så kommer fastetiden.
Det är lätt att drabbas av den goda viljan, vem vill inte vara lite mer god?
Men det där elfte budet …
Jag läser på svenska kyrkans Facebooksida att under fastan avstår vi något för att vinna något annat. Det är sant i det långa perspektivet. Men just medan fastan pågår är vinsten inte märkbar. Det är själva fastans karaktär; avstå för att avstå, för att skala av, rensa i det onödiga, blotta skumma vrår. Huu … det kan vara smärtsamt, lidande, plågsamt, bara för att komma fram till att jag med min fasta inte har vunnit någonting. Alls.
Men så visar Gud mig sin gåva, under bråten.
Jag ser det som har funnits där hela tiden.
Påminns om det viktigaste.
Kärleken är tålmodig och god …
allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Avstå från kött är det enklaste i världen för en infödd vegetarian.
Men den underbart plågsamma inre processen, Gud, låt den ske. Styrkan som ska bära genom svåra tider, när det kostar mer än jag tror att jag kan klara.
Tar till mig en bön ur bönboken (nr 196 del Val/Hallqvist);

O Jesus, du som är saktmodig och ödmjuk i hjärtat,
hör min bön.
Från begäret att bli uppskattad …
från ängslan att bli förtalad …
från ängslan för att bli förlöjligad …
befria mig o Jesus.
När … andra blir älskade,
Giv mig nåden att kunna tacka dig, o Jesus.
Amen.

Du som gick till öknen – lyssna

Åsa Hagberg

Vilken kombo, Fastlagssöndagens ”Kärlekens väg” och ”Alla hjärtans dag” samtidigt! En dag att översvämmas av hjärtan, samtidigt som fastepsalmen molltoner påminner om att Kärleken med stor K är mer än ett ord som glänser på ytan. Ofta står även vi som lärjungarna, och begriper ingenting.
Se, vi gå upp till Jerusalem …
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. (ur Kärlekens lov)

Det är lätt att tänka sig ljudet av en skrällande cymbal. Det skorrar och skär i öronen.
Eller en ekande brons, den tomma ihålighetens ödslighet.
Låt oss spara den känslan en stund.

Just denna vecka har jag fått ägna mig åt ett särskilt kärlekens språk, det som är skapandet av en psalm, en text publicerad i Kyrkokörjournalen, läst av vårt lands musikaliska begåvningar i både stora och små sammanhang, så att den som ville fick forma musiken.
Vilken rikedom!
Vilken kärlek!
Man skänker, från sitt hjärta, så att jag återkommande fått läsa att ”… musiken kom till mig direkt”. Det blir då särskilt fascinerande hur en och samma text kan få så olika uttryck.

Texten är hämtad ur Kyndelsmässodagens evangelium, då Maria och Josef bär fram Jesusbarnet i det vimlande templet, och Symeon och Hanna, rörda av Anden, kommer skyndande. Andra märker det inte.
Jag hade fastnat för Andens rörelse, så att psalmen inleds: ”Anden rör sig genom templet …”
Det är vad jag fått lyssna till, när inspelningarna efterhand droppar in i mailboxen, Andens rörelse i vår kyrkovärld, genom alla dessa personligheter.

Jag får höra musik som med stor känslighet för texten väver sig kring orden, så att den lyfter och bär dem, kanske därför inte är det allra enklaste att sjunga, men som för varje lyssning blir allt starkare. Text och musik i en oskiljaktig symbios.
Jag får till mig tonsättningar, som redan från början också har arrangemang för fyra körstämmor i så vacker klang att jag faller oemotståndligt, och vet att den sången måste sjungas. Den är för vacker för att gå förlorad.
Tidigt får jag den allra första, den som lägger sig väl i tonart och röst, så att jag lika gärna kan spela den till gitarr, och sjunga för mig själv. Ändå inte banalt, melodin berättar och lyfter där texten önskar det.

Flertalet har tagit fasta på att det är en psalm, musiken skapas i kärlek till den sjungande församlingen, och rösten fortplantar sig i kyrkorummet (med Coronaavstånd) så att det går att tänka hur det kommer att höras den dag vi är många. Kanske jag blir särskilt glad för den melodi som sänds från orgeln, där även kärleken till instrumentet kommer fram, användandet av olika klanger, tonerna löper över oktaverna i en tydlig ”psalmkänsla” som bär gemenskapen med generationer i sig, samtidigt som det är nytt.
En melodi bryter av från alla de andra. Den skulle aldrig kunna vara en psalm i den bemärkelsen att församlingen deltar i sången, den skulle förstöras om man försökte. Den är en nutida sololåt, och jag hör kärleken i den nakna rösten, lovsången och tacksamheten med källan i Andens rörelse, vidare ut i församlingen. Ja, jag berörs som lyssnare.

Jag har det här med mig när jag tänker på det samtal om psalmen jag lyssnade till i Människor och tro, inför arbetet med ny psalmbok. Henrik Tobin gav en god redogörelse för sitt arbete, och vad han ser som viktigt i förberedelsen, och Susanne Wigort Yngvesson gav en förtjänstfull inblick i psalmens förändring genom tiden.
Men debatten om förnyelse kontra tradition kom att stå mellan två politiska inriktningar, så att förnyelsen kom att handla om vår tids sociala värderingar, medan traditionen företräddes av en ideologi med högst tvivelaktiga rötter.

Är det där skiljelinjen går mellan förnyelse och tradition – i politiska ideologier?
Ska vi ens ha en skiljelinje i detta fall – visst önskar vi både ock?
Jag vill lyfta en annan skiljelinje, och tar mig friheten att låna delar av Pauli ord:

Om jag talar både enkelhetens och inklusivitetens mest nutida språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.
Och om jag har historisk gåva och känner traditionens alla hemligheter och är den som vet bättre än alla andra, och om jag har all förmåga så att jag kan vinna debatter, men saknar kärlek, är jag ingenting.
Och om jag delar ut allt (jag tycker är lagom av vad) jag äger och om jag klimatkompenserar all min energiförbrukning, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Jag ser skiljelinjen i Kärleken med stort K.
Den Gudomliga ådran, Andens rörelse.
Finns den, eller saknas den?
Ekar orden av mänsklig förhoppning utan rum för ett Gudomligt svar?
Kan det ändå vara en psalm?

Ibland vet vi inte vad vi letar efter, förrän vi hör det.
Någonting (så som livet är under Corona) ramlar in i mailboxen, eller som en Youtubefil. Jag hoppas snart kunna befinna mig i en kyrkbänk, när en ny psalm ger sig till känna och vi bara vet att den måste vi ha.

Jag återkommer med samtliga sånger.
Här är Andreas Janssons annorlunda tolkning. Lyssna.

 Anden rör sig genom templet,
mitt i allt som sker och är,
äntligen, Guds ljus i världen,
barnet som Maria bär.

Det som är en himmelsk låga,
brännande och heligt ren,
född att visa väg ur mörkret,
leda oss med hoppets sken.

Åsa Hagberg

Hur många vet vad FHM betyder? Skulle tro att det stora flertalet lärt sig FolkHälsoMyndigheten vid det här läget.
Men vad är SMER? När jag för några dagar sedan deltog i ett webbinarium arrangerat av SMER fick jag just den frågan. Statens Medicinsk Etiska Råd, de alltför osynliga i bakgrunden och värdegrunden. När det inte bara handlar om ATT så här ska vi göra, utan VARFÖR.

En av de faktorer som ingår i varje kris är att bristerna avslöjas. Det är tydligt att det finns brister i vår värdegrund, när direktiv från FHM och prioriteringstolkningar kunde leda till att äldre lämnades utan intensivvård, även i sådana fall där det hade funnits plats, och där vården hade kunnat rädda liv.
Detta är känt.
Detta har nått ut som ett rop från anhöriga som mist en älskad förälder eller närstående.

Webbinariet lyfte den frågan, men fokuserade i just detta fall mer på andra grupper vars rop haft svårare att nå ut. De tysta, de sällsynta, de som plötsligt förlorade rätten till sitt eget liv.

En person med funktionsnedsättning kunde i ett enda nu tas ifrån allt.
Den Dagliga Verksamheten stängdes. Besökförbud (100 %) infördes på gruppbostaden, förutom att man inte fick vistas någon annanstans än i sin egen lägenhet när gemensamhetsutrymmet stängdes. Alla fritidsaktiviteter ställdes in. För den som har intellektuell funktionsnedsättning blir det obegripligt, när det heller inte finns någon information tillgänglig på ett språk som man förstår. Heller inte går att komma ihåg nästa morgon man vaknar upp och sitter isolerad i sitt rum med bara TV:n. Eller nästa morgon. Eller nästa vecka. Eller månad.
Den fängelselika totalisoleringen motiverades med att ”rädda liv”.

På andra platser måste det ha varit så att man inte brydde sig om att ”rädda liv”. Eller hur ska det tolkas att man i min kommun fortsatte att ha Dagliga Verksamheten öppen så att sonen kunde komma dit? Vid närmare granskning framkom hur man tänkt igenom allt, hur han hämtades i verksamhetens egen bil istället för färdtjänst, med munskyddet på. Hur man delade upp grupper så att han mer eller mindre har arbetat enskilt med en personal (med visir), där allt desinficeras regelbundet och händer spritas.
Brydde vi oss heller inte om den livräddande faktorn, när jag tilläts besöka honom? Även det talade vi igenom noga, hur det till 99 % kunde ske utomhus, i andra fall med hållna avstånd, munskydd etc.

Etik hanterar den svåra balansgången när olika värden ställs mot varandra. Då är det aldrig självklart att det ena alltid är rätt, utan om det är sant att alla människor är lika mycket värda, då måste vi också kunna hantera människors olika behov, se dem och respektera dem.
Visst ökar risken för smittspridning en liten bråkdel så fort någon går utanför sin dörr, men den fängelselika isolering som skapats i vissa fall, utan att man gavs möjlighet att förstå varför, eller alls påverka hur den skulle genomlidas, är så människoovärdig att den inte kan vara ett alternativ med värdegrunden i behållning.

Även Suicide Zero, ingick bland deltagarna i webbinariet. En viktig aspekt lyftes. Just nu, medan krisen pågår som värst, ökar sällan självmorden, eftersom alla människor mer eller mindre dras med en dränerad livstillvaro. Det är när det börjar lätta, när de som har kvar sin själsliga hälsa, kan resa sig igen och återvända till livet, som det dåliga måendet blir outhärdligt. Man orkar inte resa sig och ingen har tid att se det, för nu ska allt bli som vanligt igen, nu har tiden kommit att må bra. Man orkar inte ropa. Man är tyst.

För mig hör detta ihop med debatten om det rop som kommit från kyrkor om att få lov att lätta på restriktioner, om detta är ”omsorg” eller ”ansvarslös smittspridning”. Gott eller ont, svart eller vitt.
Det som fick mig att skriva under är två saker:

Dels erfarenheten en kylig vinterdag att ha stått utanför Lunds väldiga domkyrka och frusit i en lång kö, eftersom maxantalet åtta redan var uppnått. Jag har varit i kyrkan förut, visste hur stor den är, hur många sidorum som finns, inklusive kryptan under kyrkan, åtta personer skulle kunna gå vilse där inne och knappt se varandra. Strax innan hade jag varit i en butik och handlat. Det var före den senaste pandemilagen, men även med densamma hade det säkert kunnat vara 25 personer där inne, jag var ensam med munskyddet på.
För mig vore det definitivt omsorg om ett andligt behov att finna en möjlighet att några fler av de som frös utanför porten kunde tillåtas att komma in en stund i den stora domen, utan att det skulle handla om ansvarslöshet eller smittspridning.

Det andra skälet är just att människor är olika.
Det är en lyx att kunna säga att vi kan nöja oss med det vi ser digitalt, det är jobbigt, men vi klarar det. Vilka ”vi”? ”Vi” som är så trygga i vår tro, och … som oftast lite då och då är med i någon av inspelningarna, och har vårt andliga kontaktnät via zoom, kanske till och med ser varandra då och då. Eller ”vi” som kämpar med ett växande hål? Som stirrar på skärmen (om vi har någon) och nästan blir mer ledsen av att vara en andlig konsument av en produkt i cybervärlden, men aldrig själv vara en deltagare i gemenskapen. Som går mer och mer sönder i det privatreligiösas instängdhet.
När allt blir som vanligt igen kan man inte bara komma tillbaka. Det som skadats gör fortfarande ont.

Jag ser det som omsorg, att hitta den väg som är så säker det bara går. Inte det vanliga, som om ingen pandemi finns, men en öppnad hand som ger sin välsignelse – om än på avstånd.
Inte för de ropande och bråkande, de klarar sig nog.
Men för de tysta, utan röst.

LYSSNA till ”Att få komma till ditt altare”.

Åsa Hagberg