Värdefull

I hela mitt liv har jag tävlat. Kanske det är en frukt av att vara det yngsta syskonet, dessutom flicka och från en by som är så liten att den egentligen inte syns, utan mer är ett område av några bondgårdar och hus utspridda här och där.
Eller är det bara en medfödd egenskap.
Självklart är det också enormt tillfredsställande för självkänslan att uppleva bekräftelsen när man får vara den som stiger fram och tar emot förstapriset. Kanske till och med den lilla lokala tidningen skriver om det. Vänta bara … snart ska det bli större än så!

Det är motgångarna som är problemet.
Inte de som är möjliga att övervinna, de är snarast en sporre att pressa fram något ytterligare ur en späd liten kropp, skärpa koncentrationen av ett virrvarr av hjärnceller tills förståelsen klarnar i ett utropstecken.
Men de andra motgångarna.
De som vi faktiskt inte rår över, i alla fall inte har kraften att förhindra. De som är utslitningsskador, utbrändhet, olyckor, sjukdomar, förlorat anseende, samhällspandemier och stupande konjunkturer där möjligheter stängs just när man trodde att de skulle öppnas.
Vad händer med självkänslan?
Upplevelsen av värde?

Det är lätt att minnas den första krisen.
Första gången jag hade drivit mig själv för hårt och måste tillbringa några unga veckor i sängen. Jag famlade efter livets mening … och återfann den i att bita ihop och komma igen, fortare än någon hade ens hade kunnat hoppas. Wow, vilken prestation! Var det? Vad skulle jag annars göra?
Men visst hade en tagg trängt in.
Den oroande insikten, att det jag satsade mitt liv för, kunde förloras. Bara så där. Men … jag …öh …?
Ja, den existentiella krisen var säkert en del av Guds kallelse. Jag fann den, tog den till mig och sjönk tacksamt in i den tro där jag var värdefull, oavsett … allt. Efter den första ”förälskelsen” började invanda tänkesätt ändå återvända, och tävlingsinstinktens erövringar. Hur lätt var det inte att börja sträva efter att förtjäna nåden?

Därför kan jag aldrig tacka nog för det barn jag har fått.
Hur allt förändrades för drygt 25 år sedan, när en extra kromosom slank med i befruktningen, så att hans särskilda egenskaper aldrig skulle gå att träna bort eller normaliseras. Downs syndrom har man, i varje cell. Man har det som fortfarande kallas utvecklingsstörning, men alltmer benämns Intellektuellt Funktionshinder, IF. Det är svårt att hitta bra namn, då alla efterhand kan låta nedvärderande när de solkas av sådan användning. Men där, och då, landade insikten om att vara värdefull. Den här gången ända ner i botten.
Gudomligt älskad. Bara vara det. Livets bröd, hjärthungern mättas.
Där vilar det som är långt större än tillkämpad fromhet. Puh … i ett djupt, befriat andetag.

Jag vet att han fortfarande vet det, den vuxne sonen.
Han vet att han är värdefull.
Ve den som tar det ifrån honom. Änglavakten beskyddar.
Då blir hans betydelse uppenbar för oss andra. Medmänskligheten sprider sig.

Nu laddar vi för den 21/3, Rocka-sockorna-dagen!

Lyssna till Ser du en människa

Åsa Hagberg