– predikan STV2 13/6 Simrishamn
Evangelitext: Lukas 14:15-24
Vilken tur att Guds rike är annorlunda.
Vi har lyssnat till ett evangelium som berör något av det viktigaste i oss. Det, att vara önskad, välkomnad och värdefull. En text som har nära 2000 år bakom sig, kunde lika gärna ha varit skriven idag. Vi som så ofta talar om alla människors lika värde – men fortfarande är det så svårt när vi ska omsätta det i praktiken.
En fest blir ett talande exempel. Eller hur?
Vem är värd att bjudas?
Så, om det vore här, och nu, kunde vi föreställa oss ett par med väldigt stort anseende som har bosatt sig här i trakten. De skulle i princip kunna äga och styra hela stan, men gör inget väsen av sig. Istället är det ett inredningsmagasin som har fått göra ett exklusivt ”hemma-hos” reportage, där vi har kunnat se en ljust öppen våning, med den mest smakfulla inredning. Tavlorna man har på väggarna, möblerna som verkligen lyckas förena gammalt och nytt i en unik kombination, för att inte tala om burspråket, där det hänger en helt otrolig lampa med olikfärgade, infattade glasbitar, och ovanpå allt en utsikt som bortom trädgården speglar ett glittrande hav – allt är nästan som en dröm.
Det är lätt att tänka sig känslan när jag finner brevet i brevlådan.
Redan på utsidan syns den handskrivna adressen, med mitt namn som skimrande i guld, men det är när jag ser vem som är avsändaren … jo, det är de … och så öppnar brevet och läser orden ”Inbjudan” och ”Välkommen”, som det riktigt smäller till i huvudet. Det tar inte ens en sekund, så kan jag se mig själv i den exklusiva festvåning som är som ett himmelrike … jag har i tanken redan hunnit sätta mig i en av de skinnklädda fåtöljerna med glaset i handen … när blicken glider längre ner i brevet och jag läser att festen inte ska hållas där, utan i den stora parken intill. Den ligger visserligen också väldigt fint, men … alltså …
Då kommer det ju en massa annat folk!
Vilka fler har de tänkt bjuda?
Det är det här som är så väldigt avslöjande. Vilka är det som – i mina ögon – skulle kunna få värdet på hela festen att sjunka, så att det som kändes så dyrbart för just mig, inte längre blir något särskilt? Jag kan lika gärna tacka nej.
De första gästerna i dagens evangelium gör just det, de tackar nej. Är det så, att även om alla har mer eller mindre bleka ursäkter, så vet de också vem värden är, och börjar kanske ana vilka andra som kommer att bjudas till den väldigt stora festen?
Ja, Jesus omnämner vilka de andra är.
De två exempel som han lyfter särskilt är, de fattiga, och personer med så omfattande funktionsnedsättningar att de är tydligt märkbara. Samma personer som än idag ofta lämnas utanför de särskilda inbjudningarna och de dyrbara festerna.
Här finns också alla vi som möts i kyrkans diakonala arbete, det som jag också ägnar mig åt. Det är berörande att lyssna till en medmänniska som av olika anledningar har drabbats av livet, inte sällan, så att det lika gärna kunde ha varit jag själv. En kombination av yttre omständigheter, egna felval, andras utnyttjande, eller bara en övermäktig belastning – så att man inte längre tillhör de starka.
Men det är starkt att dela det som är så ömtåligt, och svårt att prata om, i ett samhälle som fortfarande kan vara så kyligt, om man inte passar in och faller mellan alla stolar.
Vilken tur att Guds rike är annorlunda.
Men för just mig är det ändå den andra grupp Jesus omnämner, som kommer mig närmast, de som har en funktionsnedsättning. Många, har ända från sin första dag i livet, varit beroende av omgivningens stöd för att kunna blomma ut som människa.
Så har det varit, ända sedan jag själv stod med ett nyfött, sådant barn i famnen, och såg de annorlunda ansiktsdragen som gjorde den livslånga funktionsnedsättningen tydlig.
Det var då jag avslöjades, när det ändå i min värld, innerst inne kändes som om vi båda sjönk, både jag och barnet. Ända tills Guds hand tog emot och hejdade fallet. Bildligt, var det som om det singlade ner ett himmelskt brev i hjärtat och sa: Välkommen. Välkommen till livet, välkommen till Guds rike. Båda två!
I dagens evangelium kan man få intrycket att inbjudan till de fattiga och unika ändå är lite av plan B, det var de först inbjudna som skulle ha kommit. Ja, det är en liknelse som börjar i det förväntade där vi kan känna igen oss, hur det brukar vara när vi bjuder in till en fest – innan den vänder upp och ner på allt. Men man behöver inte bläddra länge i evangelierna innan man hittar andra texter som glasklart visar att de senare bjudna, redan från början ingick i Guds plan A. Som när Jesus lyfter fram det särskilda barn, som är exempel på hur vi bäst förstår vad som är störst i Guds rike. Eller när han talar om vilka som bjuds till de främsta platserna, när de sista blir de första. Men aldrig så att någon enda behöver lämnas utanför.
Bara den som själv väljer att tacka nej.
Det gör det till ett evangelium för alla.
Ingen av oss behöver någonsin vara rädd att Guds inbjudan är beroende av något vi har förtjänat; genom anseende, förmågor eller rikedom … allt det där går att göra väldigt mycket bra utav, men om livet drabbar mig så att jag förlorar precis allt.
Så ligger ändå inbjudan kvar i min hand. Eller i din hand.
Välkommen till Guds rike.
Välkommen till festen.
Så som vi talade om det i kyrkorna förra söndagen, den som handlade om dopet, som många tar emot som ett litet barn. Det är redan nog.
Vilken tur att Guds rike är annorlunda.
I kärleken är ingen ensam,
när den öppnar upp sin port,
i glädje bjuder in till festen,
måste rummet vara stort.
I kärleken kan ingen glömmas,
nej, just den blir bjuden först,
som annars räknas till de minsta,
får i kärleken, bli störst.
Amen.
Hela Gudstjänsten finns på SVT Play tom 10/12 2021.
Åsa Hagberg