Archangelica - texterna

Sånger:
1. Väverskan
2. Vandraren
3. Medvandrerskan
4. Mötet
5. Stormen
6. Vaggvisa
7. Vägen bort
8. Kistblommor
9. Syskonen
10. Archangelica
11. Spår
12. Förlåtelsens blomma

1. Väverskan – Lydias sång

Bommen slår, skytteln går,
tråden löper i sitt spår.
hjärtat slår, livet går,
mönster vävs från år till år.

1. Grova vävens styrka
växer till en våd,
får sitt liv när trasor blir till tråd.
Mjuk för våra fötter,
vacker för vår syn,
samma färg som solen målar skyn.

2. Tunna vävens trådar
formas till ett flor,
får sin plats långt bort från hårda skor.
Skimrande av himmel,
tunt som änglars hår,
öm är skytteln, varsamt bommen slår.

3. Skaparen som väver
livet med sin hand,
låter väven glittra till ibland.
Starka, skira, långa,
någon väv blir kort,
vävs med kärlek innan den klipps bort.

2. Vandraren – Josefs sång

1. Min ungdoms hunger drev mig hit, en lust att själv få äga jorden,
då var jag orädd, fri och stor i både handlingen och orden.
Att bryta upp och våga se den väg som ingen gått,
en vandrare som sätter spår, det var min lott.

2. Så fann jag platsen, fann den mark där spaden trängde genom jorden,
den odlingen har kostat svett, men gav oss dagligt bröd på borden.
Där fann jag källan för min törst, en dryck så klar och frisk,
och så för vinterns hungerstid en sjö med fisk.

Den kraft som växte i min hand var som ett klot av snö,
den har sin tid, men tynar blid i vårens tö.
Den kraften som jag lutar mot bär doft av slaget hö,
av hästens kropp, en bön av hopp, en stilla sjö.

3. En vandrare vars namn blev stort, min gärning växte genom åren,
av första gården byggdes fem med frodig betesmark till fåren.
Men kvinnan och de barn vi fick är mer än all min lön,
när livet vissnar har jag kvar en stilla bön.
Den kraft …

4. Jag går så långsamt på vår äng, ibland går lien genom gräset,
men stannar ofta i en blick mot sjön som ligger bortom näset.
Så åldras jag men tänker på allt gott från Herren Gud,
ett stråk av styrka möter mig i hästens hud.
Den kraft …

3. Medvandrerskan – Sofias sång

I bakgrunden av hans storhet, men samtidigt vid hans sida,
där han byggde upp sitt rike, var jag den stilla, blida.
Om han var styrkan, vem var då jag?
Bära tillsammans gör ingen svag.
Jag anade nog vår framtid, tillsammans längs altargången,
ett äventyr för oss båda, kärleken gav oss sången.
Om han bar drömmen, vad var då jag?
Bära tillsammans gör ingen svag.

Hur blommar en kärlek ständigt, hur formar ett liv sin dröm?
Vi bär den i våra händer och livet får sy sin söm.

Jag födde dem ur mitt hjärta, och tröstade dem från såren,
med barnen så tätt omkring oss fanns jag där genom åren.
När de blev många, hur räckte jag?
Bära tillsammans gör ingen svag.
Det tunga är inte livet, det tunga är att få vaka,
det febriga, hjälplöst burna, armar så livlöst slaka.
Så slog oss sorgen med sina slag,
bära tillsammans gör ingen svag.

Vad gör man när hjärtat sjunker? Hur ser man en strimma ljus?
En fågel har släppt en fjäder i gräset intill vårt hus.

Hans styrka är inte evig, som gräset, den ligger slagen,
nu vårdar jag i det sista, tunnaste andetagen.
När han är borta, vem blir då jag?
Bäras tillsammans gör ingen svag.

Så vänder sig livet åter mot tilliten första åren,
den tiden när jag blev buren, tröstades själv från såren.
När blicken brister, vem är då jag?
Bäras till slutet gör ingen svag.

Jag vet nog att hjärtat sjunker men tänker att det finns hopp,
jag ser ju hur molnen formas till änglar vid fjällets topp.

4. Mötet – Oskar och Lotta

Blicken söker vägen lång,
du, min blomma, hjärtats sång.
Fjällets vidder öppnar sig,
lyser ljungen fram till dig.

Du är doften av en äng, som en nyutslagen dröm.
Jag blir vek inför din ros, och din tanke gör mig öm.
Du är solen i mitt hår, du är kraften i min hand.
Hur jag ville se hans båt, men här står jag vid min strand.

Du är saknaden intill i en båt med plats för två
där min ensamhet får ro, om du vore här ändå.
Du är färgen i mitt blod när det bultar i sin glöd.
Jag gör upp en liten eld där jag ensam får mitt bröd.

Det är då jag ser en rök med en doft så full av must
i en strimma upp mot skyn, i den strimman väcks min lust.
Över sjön, en åras slag, hur det skälver till av hopp,
när jag vet att det är du vaknar livet i min kropp.

Blicken famnar vägen lång,
du, min blomma, hjärtats sång.
Fjällets vidder öppnar sig,
ljungen blossar nära dig.

5. Stormen – Oskar

1. Ylande vitt, ulven får röst.
Isande köld fryser mitt bröst.
Kraftlöshet, hål i min sko,
maktlöshet släcker min tro.

2. Vildaste fjäll ger ingen famn.
Man utan mod kroknar i skam.
Kraftlöshet, hål i min sko,
maktlöshet, släcker min tro.

Domnar mig, somnar mig. Kom inte än.
Domnar mig, somnar mig. Kom inte än,
framför dig finns ett liv.

3. Vinande vitt, himmelens röst.
Brännande ljus väcker mitt bröst.
Kraftlöshet, hål i min sko,
hoppfullhet, stärker min tro.

4. Vidaste fjäll, blicken blir fast.
Viljan får mod, steg utan rast.
Kraftlöshet, hål i min sko,
hoppfullhet, stärker min tro.

Domnar mig …
Domnar mig, somnar mig. Kom inte än.
Domnar mig, somnar mig. Kom inte än,
framför dig finns ett liv,
barnen som väntar sitt liv.

6. Vaggvisa – Lotta

Sov, sov, lilla barn, skymning faller på,
vilar över alla små.
Stilla, i det tysta, solen går till ro,
vem är det som lyser då?

Månens öga vaktar nattens tysta mus,
ser den stora skogen runtomkring vårt hus.
Ser hur björnen slumrar under barrig gren,
månens öga vaktar med sitt milda sken.
Så ser den alla husen där mänskorna bor
och varje litet barn som sover.

2. Sov, sov, lilla barn, mörkret blir så stort,
växer upp i varje vrå.
Himlaljusen skuggas, månens lampa släcks,
vem är det som lyser då?

Ängelns öga vaktar jordens alla barn,
ser hur dunklet väver osynliga garn.
Drömmens flykt i natten, tankarna på glid,
vandraren som kämpar, hinna fram i tid.
Så ser den alla husen där mänskorna bor
och varje litet barn som sover.

3. Andetag som flämtar i sin sista strid,
tystnaden har vingar vakande bredvid.
Så ser den alla husen där mänskorna bor
och varje litet barn som sover.

Sov, sov, mänskobarn, mörkret är så stort,
ängelns öga vaktar då.

7. Vägen bort – Alfred och Ingrid

1. Han sa vi skulle gå en bit tillsammans vägen bort
och hälsa på där faster bor, dit är det ganska kort.
”Kom, min pojke, flickan min,
jag vill att ni är med.”

2. Han går så långsamt framför oss, en liten väg blir lång
om kroppen haltar varje steg, snubblar gång på gång.
Varför lutar han så tungt,
och varför är han trött?

3. Vi leker som vanligt backen upp, jag vet att jag blir först.
Då säger hon att det är fusk, jag är alltid störst.
”Kom, vi springer lite till,
så kan jag jaga dig!”

4. Vi känner gräset under oss, det kittlar våra tår.
Då hör vi rösten bakom oss: ”Vänta där ni står!
Dröj, ni båda, dröj en stund,
stanna där med mig.”

5. Vi står där skogen öppnar sig och utsikten blir klar,
där blicken når hur långt som helst, vart än tanken far.
Se, min pojke, flickan min,
jag vill att ni ska se.

5. Där tystnar rösten mitt i allt, när orden blåste bort.
Jag tror han ser en annan plats, dit är det inte kort.
”Säg det pappa, säg det nu,
vad vill du vi ska se?”

6. Men tysta går vi vidare, vi säger inget mer,
och kroppen haltar varje steg, snart finns inga fler.
”Stanna, pappa, här hos oss,
vi vill att du är med.”

8. Kistblommor – Oskars begravning

Det finns bördor ingen mänska skulle bära,
dödens smärta, det är en.
Det finns kunskap ingen mänska borde lära,
vandra ensam under himmelen.
Det finns sorger ingen mänska skulle smaka,
att förlora hjärtats vän.
När din värme har flytt rör den aldrig vid min hand.

1. Sliten är jag redan, sjukdomstiden lång,
inte var det så det skulle gå?
Allting som vi hoppats frös till is en natt,
ensam är jag kvar med våra små.
Rosen på din kista har färgen av ditt blod,
hoppas nu att Gud vill vara god.

Det finns …

2. Inte kan jag fylla hålet efter dig,
inte blir jag glad av sorgesång.
Blommor kan jag odla, kanske är det tröst,
om jag ändå plockar dig ett fång.
Liljor på din kista har färgen av din hud,
hoppas du får blomstra så hos Gud.

Det finns … … hjärtats vän.
Tyst, är det din viskning i vinden som värmer min hand?

9. Syskonen

Vår pappa är i himlen och nu är mamma sjuk.
Men hus och trädgård har vi, vår lada och vår ko.
Var annars ska vi bo? Var annars ska vi bo?

1. Jag hittade en plats för drömmar,
den finns där uppe på vår vind.
Där flyger tanken bort med svalan
långt, långt utanför vår grind.
Jag vet, jag vet, nu är jag störst,
jag måste hugga veden först.
Så har jag dig, du är min syster,
och jag, jag är din bror.

2. Jag hittade en plats för lekar,
den lockar mig med solens sken.
Där springer jag på bara fötter,
ligger gömd bakom en sten.
Jag vet, jag hör på Skällas ”mu”,
jag bara måste mjölka nu.
Så har du mig, jag är din syster,
och du, du är min bror.

Vår pappa …

3. Vi prålar som pionens blommor
som visar upp sig i en slänt,
så tätt vid husets ena fönster,
det som brukar stå på glänt.
Vi är som smörbollar i gräset
som lyser gula överallt.
Men allt är ändå bara lekar,
ute är det vintrigt kallt.
Vi vet, nu hjälper vi varann,
tillsammans gör vi vad vi kan,
så har du mig, jag är din syster,
och jag, jag är din bror.

Vår pappa …

© Text: Åsa Hagberg, musik: Anders Berglund LYSSNA (ljud)
(Inspelning: Anders Berglund, Alice Berglund, Piteå studiomusikerlinje)

9. Archangelica – Lottas sång

Där gick jag runt och påtade i min blommande rabatt,
jag grävde gropen lagom djup, planterade en skatt.
Då stod en biskop plötsligt där, han ville se på allt.
”O, store Gud”, så sa han nog, ”det blommar tusenfalt!”
Riddarsporren vaktar stolt, slåtterfibblan gläntar,
äppelträdet lovar tyst vad nunneörten väntar.
Jordens mull och himlens ljus låter grönskan sjunga,
bjuder upp sin rikedom, gör trötta tankar unga.

”Ja, biskopen får gärna se, den här är särskilt fin,
en ängel har planterat den, det hör man på latin.”
Då blev han strax så väldigt tyst, jag anade väl det!
En biskop kan nog mycket, men på blommor går han bet.
Den heter archangelica och läker hjärtesår,
syrenens doft finns runtomkring, slår ut i stora snår.
Och här står anemonerna, dem plockar jag så lätt,
för det är klart att biskopen ska ha sig en bukett.”

Johannesörtens ljusa blommor tröstar själ som veknar,
jättevallmons röda ton ger färg när kinden bleknar.
Jordens mull …

Så fick han också höra på hur längst upp i ett hörn,
där skogen möter trädgården, där har jag sett en björn.
Jag var nog ganska nöjd ändå att en så hög person
fick komma hit till trädgården och råmandet av kon.
Nej, inte är jag särskilt stor och inte särskilt fin,
men änglahänder lånar jag, det hör man på latin.
Här skapar jag ett paradis, en månad eller två,
när solen stannar till hos oss och himlen hälsar på.

Vinbärsbusken rodnar snart, blåklockorna klämtar,
liljans blommor lockar med vad humlevingar hämtar.
Jordens mull …

11. Spår – Alfreds sång (med Anders)

1. Jag står i huset strax under fjället,
en knarrig trappa går till en vind.
Längst in i hörnet ser jag en byrå
med dammigt solljus som silar in.
Hur kan den rymma så många vykort?
Där finns det brev utav alla slag.
De är från länder jag knappast känner,
från Filipinerna, Rom och Prag.

Det kallades för drömmar, en pojkes fantasi
som glömmer verkligheter och tror sin utopi.
Men korten börjar tala, de säger något mer
och tar mig till den världen där solen blickar ner.

2. ”Jag ägde ingenting mer än drömmar,
fick se min pappa bli sjuk och dö.
Då kom det dagar jag kunde önska
att liksom korna bli mätt på hö.
Men jag fick resa med all min längtan
och se ett folk som växt upp i nöd,
men ändå öppnade sina armar
till en gemenskap i överflöd.

3. Då föddes lusten att börja leva
när nya vänner fanns överallt,
om det fanns ord till att sända solsken
som kunde värma när det blev kallt.
När nya språk kunde bygga broar
att en dag själv kunna vara där,
om det fanns blomstrande nya världar,
ta med mig hem och plantera här.”

Det kallades för drömmar, men han såg mycket mer
och grep om verkligheter där solen blickar ner
och ser en fjäril vakna, en blomma vecklas ut.
En dröm kan bygga vägar där ingen fanns förut.

4. Jag lämnar vinden, en knarrig trappa
tar mig till solskenet utanför.
Där finns den trädgård där allting växte
med höga vidderna ovanför.
Bland allt som spridit sig över marken
kan den som söker, ändå se spår
av hela världen, av ömma händer,
av svåra tider och ljusa år.

12. Himmelens öga – samen Ante

1. Huset låg där träden kroknar,
en tillflykt i ett väglöst land,
en strimma rök ur skorstensmuren
och båten syntes vid sin strand.
Ett ensligt par i öde trakter,
men brödet stod på deras bord
med skrönor ifrån när och fjärran
fick själen sitt av levnadsmod.

Då blev den gamle tyst, och sa: ”Nu går jag ut”.
En plats av tidlöshet där jordens gräns tar slut
är himmelens öga.

2. Stigen löpte uppför branter,
fick vada över vattendrag.
Han kupade sin hand att dricka
när kroppen började bli svag.
Ett ben som stelnat genom åren,
men sjöng av ljungen runtomkring,
en stav som stöd, en liten ränsel,
annars bar han ingenting.

Där blev den gamle tyst, som fågelvingens flykt,
en gränslös katedral som Skaparen har byggt
är himmelens öga.

3. Inga träd som skymde sikten,
en vindil prasslade förbi.
Han lät sig fångas, nästan bäras
och kände själen släppas fri.
En kyss där uppe i det höga
med himlen alldeles inpå,
en sjö som blänkte som ett öga,
han nådde dit han måste gå.

Där blev den gamle tyst, lät båten lägga ut.
En plats av tidlöshet där jordens gräns tar slut
är himmelens öga.

13. Förlåtelsens blomma – Lottas slutsång

Den bittraste roten, svartaste tråd,
grenar sitt nätverk i själen.
Den brister i handen, den trasar sin väg,
revan som sprids genom väven.
Där ruvar min skugga, värker mitt djup,
allt jag vill tiden ska gömma.
Helt matt sjunker handen som kämpar emot,
kraftlös är önskan att glömma.

Räckte inte när jag var för vek, kärlek som blev trött gav upp i svek,
kunde det bara försvinna.
Solen bryter fram och ger sitt ljus, öppnar alla dörrar till mitt hus,
väcker den skönaste blomma.

Så tag det ifrån mig, rensa mitt gift,
du som har kraften att glömma.
Då släpper min plåga, då lättar min tyngd,
samvetet slutar att döma.
Förlåtelsens blomma, vitaste tröst,
lyfter sin kalk upp ur skuggan.
Den lyser min väg genom trampade spår,
ända till båten vid bryggan.

Solen bryter fram och ger sitt ljus, öppnar alla dörrar till mitt hus,
väcker den skönaste blomma.
Ut i hela världen samma doft, ifrån alla länder samma doft,
ljuvaste, skönaste blomma.

Förlåtelsens blomma väcker min lust,
får den att dansa och sjunga.
Kom, se hur den blommar med paradisdoft,
andas med himmelens lunga.

Solen bryter fram …