Har förmånen att ha en son som studerar arkitektur. Samtal uppstår kring en form av skapande som för mig förut bara varit mer eller mindre vackra väggar och tak. Det verkligt intressanta uppstår när vi närmar oss de bakomliggande teorierna, och då märka hur allt skapande som rör sig över lång tid behöver hantera samma företeelser.
Traditionen. Så som vi ”alltid” brukat göra.
Framtidens intåg som egentligen började redan i förrgår och ilar förbi framför oss, allt fortare. Vem hinner vara trendig innan den gått över, när genomförandet tar lång tid? När detta sedan förväntas bestå, helst genom århundraden?
Det lättaste blir att hamna i ett ”antingen-eller”.
Antingen upprepar vi traditionen, på nytt och på nytt och på nytt … förnyelsen handlar enbart om någon form av kopierande och efterliknande, fast mer som en ytlig fasad eftersom vi sällan hinner använda den grundliga metod som skapade förebilden.
Eller lägger vi den bakom oss, i upptäckandets förtjusning, inte minst att få gå först, vara ”framåt”, ”öppna” och ”positiva till förändring”, bryta förlegade normer.
Däremellan uppstår glappet av vilsenhet, med en tendens att vidga sig.
Få mår väl av att stanna i en tradition som sluter sig kring sig själv för att skyddas från förändring. Strukturer blir viktigare än varför de finns. De kallas för ”trygghet”, men kan lika gärna vara ”kontroll” och ”förstelning”.
Lika få mår väl av att flyta i ständig förändring och normlöshet. Identiteten hinner inte rota sig innan den möter nästa nyhet, normerna uppstår i alla fall, men byter hela tiden skepnad.
Den kinesiske arkitekten Wang Shu belönades 2012 med Pritzker Prize, arkitekturens ”nobelpris”, för sin insats att bygga Ningbo Museum. Låter det bekant? Sannolikt inte. Det handlar inte om världens mest berömda byggnad, även om den uppförts i ”Mittens rike”. Det intressanta med den, är hur han har sammanfört den riktigt gamla, grundläggande byggnadskonsten med ”free design”, nyskapande utformning. Hur han kände smärtan av de 30 byar som raserats i regionen för att ge plats åt snabbväxande, västerländskt inspirerad modern bebyggelse, så att platsens historia närmast utraderats. Hur han inför bygget reste runt och samlade byggavfall, gamla tegelstenar och takpannor ur olika årtionden, så att han, när fasaden skulle skapas, kunde infoga dessa enligt gammal murteknik. Stenarnas olika färger och former blev konstnärliga mönster. Även invändigt följer byggnaden formen av ett levande landskap i den trakten, som ett ”berg” där man rör sig genom ”dalar” och ”grottor” och nersänkta ”gårdsplaner” innan man når källan.
Så kunde han återskapa och levandegöra den förlorade historien, placera en modern byggnad i landskapet utan att förstöra det.
Så banade han en väg genom glappet.
Samma process ser jag i arbetet med psalmer.
Dessa uråldriga texter som sjungits av generationer före oss, och de nya som uppstår hela tiden. Så lätt det är att vara det ena eller det andra, den bevarande traditionalisten eller förnyaren. Hur lätt det är att strida mot varandra, då båda sidorna har goda argument.
Själv finner jag mig oftast i glappet.
Jag kan aldrig komma ifrån att det viktigaste vi har att göra för en levande tradition är att bana vägen mellan dessa båda. Tänk att få återskapa och levandegöra fina gamla kyrkord som har svårt att vara hemma i nutiden. Tänk att få känna att identiteten håller och har djupa rötter, långt tillbaka i tiden. Men den står inte stilla. Den växer, blomstrar och bär sin frukt, solmoget färsk.
Tänk att få göra det.
En tilltrasslad tråd
nystas ut mellan träden,
längs en upptrampad stig.
Vägen av fotspår
där Gud själv har gått,
samma spår i mitt inre,
samma spår.
(Ur Pilgrimens sju sånger)
Se också Psalm 2020.
Åsa Hagberg
2020-02-09