Värdshusvärdens julnatt

Värdshusvärden satt böjd över sitt bord. I skenet av lampan räknade han silvermynten ännu en gång. Lika omsorgsfullt lät han dem sedan klirra ner i pungen innan han förslöt den. Tung var den redan, men den kunde rymma mer. Även om natten börjat lägra sig över den lilla staden var det fortfarande liv och rörelse där ute. Aldrig i hela sin livstid hade han sett så mycket folk innanför stadsportarna. Denna skattskrivning! Vem hade kunnat tro att det skulle bli en sådan rusning? Det var inte bara att hans värdshus låg så lämpligt till längs vägen mot Jerusalem. Betlehem var kung Davids stad. De som kom var just de som hade det kungliga blodet i sina ådror. Han hade blivit kräsen. Varför skulle han låta vem som helst få bo hos honom när han kunde välja och vraka? Ett rum hade han kvar. Det var inte så stort, rummet de hade gjort i ordning uppe på taket, men Rakel hade inrett det fint. Draperiet framför ingången var mörkblått som natthimlen med stjärnorna i sitt broderi. Magkänslan sade honom, eller var det ett rykte han hört, att det fortfarande fanns resande på väg. Silvermynten kunde bytas i guld. Det var värt en chansning.
Ett skri nere från gatan fick honom först att rycka till. Men det var bara ett åsneskri, inget att bekymra sig om. Ändå följdes det av hastiga steg från gården. Rakel visade sig i dörröppningen.
”En man frågar efter ett rum åt sig och sin hustru. Vi har ju kvar rummet där uppe.”
Värdshusvärden steg upp, bara precis så att han kunde se ut genom fönstret.
”Är det de med åsnan?”
Han fnös till när hon nickade.
”Varför sa du inte nej direkt?”
”Det är sent nu och …”
”Det kommer fler. Jag tänker inte ge rummet till de där.”
”Men hon ska snart föda. De måste …”
”De måste hitta ett annat boende! Tänk dig själv. Skulle vi ha en förlossning i det rummet?”
Rakel gick några steg, men ångrade sig.
”Vi har stallet …”
Han svarade inte ens.